Herr talman! Gång på gång har förslag om ökad överstatlighet avvisats av EU-ländernas befolkningar. Det skedde bland annat i den danska folkomröstningen om Maastrichtfördraget för många år sedan. Några år senare skedde det i en irländsk folkomröstning i samband med det svenska ordförandeskapet som handlade om Nicefördraget. Det skedde också i den svenska omröstningen om EMU-medlemskapet och nu senast i Frankrike och Holland som i folkomröstningar avvisade förslaget till EU-konstitution.
Det förslag som avvisades av Frankrike och Holland hade inneburit ännu mer maktöverföring till EU från medlemsländerna och flera grundbultar i ett förbundsstatsbygge om det hade genomförts. Det är tal om en gemensam värdegrund, flagga, nationalhymn, något som kan liknas vid en regering, utrikesminister och den sista pusselbiten den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, ett EU med muskler, med ambitioner att spela en roll i omvärlden, att bekämpa internationell terrorism och att tala med en röst i alla utrikespolitiska frågor.
Det paradoxala är också att det fallna unionsfördraget sades göra EU mer demokratiskt. Det skulle föra det närmare medborgarna, sades det. Ändå fanns det aldrig en tanke på att ta hänsyn till vad medborgarna tyckte om förslaget. När Frankrike och Holland sade nej togs det egentligen inte på allvar. Det talades aldrig om att skrota konstitutionsförslaget, trots att det är ogiltigt om inte samtliga länder har skrivit under. Ändå tolkades inte det franska och holländska nejet som man tolkade exempelvis det spanska jaet till samma konstitution. I stället för att skrota förslaget talades det om en tankepaus innan processen skulle ta fart på nytt, som om inget hade hänt. Fransmän och holländare hade helt enkelt röstat fel.
Det mönstret går igen. När danskarna röstade nej till Maastrichtfördraget många år tidigare sade man att de nog egentligen menade ja, att det borde utlysas en ny folkomröstning. Den dåvarande EU-parlamentsordföranden sade att vi inte kan låta några tusen danskar avgöra EU:s framtid. På invändningen om det inte var demokrati att låta folket bestämma svarade han: Det är inte demokrati det här handlar om, det är politik.
Samma tongångar har hörts senare och finns än i dag, utom i de fall där opinionen är tillräckligt stark så att EU:s makthavare inte rår på den. Det gäller det svenska opinionsläget efter EMU-omröstningen och den EU-kritiska opinionen i Norge.
Nu tycks tankepausen redan vara över som om folkomröstningarna aldrig hade ägt rum. Samma förslag håller på att dammas av. Samma förbundsstat växer fram. Det tycks vara som den gamle EU-pampen sade: Det är inte demokrati det här handlar om, det är politik.
I Sverige har moderater och även socialdemokrater traditionellt och konsekvent varit ovilliga till folkomröstningar i EU-frågor. Det har hävdats att EU-konstitutionen är för komplicerad för att kunna folkomröstas om. Det tycker jag är ett märkligt och lite olustigt argument. Det svenska folket ansågs ju kapabla att rösta om kärnkraftsfrågan. Man klarade uppenbarligen av att rösta om Maastrichtfördraget. Man klarade av att rösta om EMU-frågan, en folkomröstning som hade ett rekordhögt valdeltagande, och man anses kapabel att ta ställning till det frågekomplex som är uppe till avgörande i de allmänna valen.
EU-konstitutionen var på väg att underställas folkomröstningar i en rad länder innan den föll. Är svenskarna dummare än dessa folk? undrar man. Nej, är man demokrat bör man akta sig för den sortens argument, och man bör passa sig för att värdera vad folk är kapabla till att fatta för avgöranden. Nej, det är bättre att ta bladet från munnen och säga som det är, att man är rädd för debatten, att man är rädd för ett nej, man vill inte ha den här debatten därför att man vet att det finns en utbredd kritik i Sverige mot EU och den utveckling unionen är inne i. Svenska folket är besviket på vad svenskt EU-medlemskap faktiskt har inneburit - mätsticka för jordgubbar, flygfotograferade åkertegar för att kolla om arealen inklusive uppmätta stenrösen stämmer på millimetern, ett ändlöst antal blanketter som bönder måste fylla i, en stelbent och hänsynslös fiskeripolitik, plågsamma djurtransporter och inhuman asylpolitik, gränsöverskridande människohandel, stora klassklyftor och sociala spänningar.
Människor vill inte föra över mer makt till EU, och det finns goda skäl för det. Människorna i Sverige vill inte ha ett gemensamt valutasamarbete eller ett polissamarbete och inte heller att Sverige ska bli en del av en militärallians.
Förslaget till EU-konstitution borde nu inte smygstartas i det tysta igen i en ny process, utan det borde hamna i papperskorgen för gott. Man borde ändra kurs helt och börja om från noll i en dialog med medborgarna i riktning mot mindre överstatlighet, mer mellanstatlighet, samt montera ned politikområden där unionen har misslyckats, föra över makt från unionen till medlemsländernas parlament och dess medborgare.
I stället tycks regeringen faktiskt vara beredd att smygförhandla fram en ny EU-konstitution, tona ned dess betydelse, låtsas som att den inte innebär så stora förändringar och klubba igenom den i riksdagen utan en föregående folkomröstning. Det skulle öka den demokratiska klyftan ännu mer i Sverige. Människors tilltro till möjligheten att påverka politikerna och samhällsutvecklingen skulle få sig ännu en knäck. Sverige har inte råd med det, demokratin har inte råd med det. Frågan diskuterades knappt i valrörelsen, och den nuvarande riksdagen borde ge ett tydligt besked om att man inte tänker medverka till att vare sig hela eller delar av den fallna konstitutionen antas och att det inte kan bli fråga om att skriva under en omförhandlad konstitution för EU utan vägledning av en föregående folkomröstning.
Det skulle vara intressant att höra varför majoriteten i riksdagen tydligen inte är beredd att tillmötesgå Vänsterpartiet när det gäller detta grundläggande demokratiska krav. Men det kanske är som den gamle EU-pampen sade: Det är inte demokrati det här handlar om, det är politik.
Därmed yrkar jag bifall till Vänsterpartiets och Miljöpartiets gemensamma reservation nr 3.