Herr talman! Det är mindre än ett år sedan kammaren debatterade yrkanden som i princip motsvarar dem vi har i detta betänkande. I sak har vi socialdemokrater samma uppfattning i dag som vi hade våren 2006, när frågorna senast debatterades. Det är det som är bakgrunden till att vi inte har några reservationer i betänkandet. Trots det känns det angeläget att göra några små korta reflexioner.
Jag har länge tyckt att det är beklagligt att debatten så ofta blir polariserad när vi diskuterar EU. Det blir antingen svart eller vitt. Vi lever och ser på världen olika, men i min värld är det sällan en fråga är kristallklar, sällan det är antingen himmel eller helvete. För mig finns det nästan alltid både plus och minus. Det gäller att väga plus och minus mot varandra och inse att ett val som innebär fördelar också kan innebära nackdelar; det är sällan bara det ena eller det andra. Jag påstod i förra årets debatt att jag betraktade mig själv som kritiskt positiv till EU. Jag försöker göra konststycket att vara för EU och inse dess fördelar men samtidigt vara kritisk. Jag kan faktiskt vara både-och.
Herr talman! Mot den bakgrunden är det för mig mer konstruktivt att diskutera hur EU-medlemskapet kan utvecklas än hur det ska avvecklas. Vår grundinställning är att vi möter framtiden tillsammans. För att komma framåt kan vi inte gå baklänges. Men en förutsättning för att kunna utveckla EU tror jag är att vi får ett nytt konstitutionellt fördrag.
Jag har några frågor som jag utgår från att vi kan få svar på i dag. Det har varit en kaotisk situation den senaste tiden, med hemliga brev, uteblivna samråd och därmed en otydlighet om vad den svenska regeringen vill. Den rimliga frågan att få svar på är just nu vad regeringen vill beträffande innehållet i ett nytt fördrag. Vi har kunnat ta del av uttalanden i medierna och i samband med samråd med statsministern inför EU-toppmöten om att det konstitutionella fördraget sannolikt inte kommer att se ut som det förslag som nu ligger. Det har kommit upp och förts fram idéer om innehållet, till exempel om komplettering med ett socialt protokoll och om ett smalare fördrag, eller hur man har uttryckt det.
Då ställer jag mig frågan: Vad betyder det? Om man företräder Sveriges intressen och är övertygad om att det inte blir det förslag som finns, men att det ändå ska bli något, undrar jag: Betyder det att Sverige ska avvakta vad andra kommer fram till och sedan passivt ansluta sig till det? Eller ska Sverige aktivt driva de förändringar som bör komma till stånd?
Det sistnämnda vore väl det mest logiska, sett mot den utrikespolitiska deklarationen som presenterades förra veckan. Där står det att regeringens önskan är att Sverige ska tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet. Då borde vi väl också ta någon form av ledande roll i hur vi vill att fördragsförslaget ska förändras.
Jag återkommer då till frågan: Vad vill regeringen i sak?
Mina frågor till utskottskollegerna från alliansen blir: Vad vill regeringen innehållsmässigt med ett nytt fördrag? Vilket förhållningssätt har Sverige i den nystartade processen?
Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i KU:s betänkande nr 14.