Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära någon ytterligare replik, men eftersom jag blev direkt apostroferad och fick direkta frågor valde jag att trycka på replikknappen ännu en gång.
Den första delen av Ingvar Svenssons anförande gällde ordet konstitution och hur mycket förslaget egentligen skiljer sig från de tidigare fördragen. Jag kan hålla med om att det nog finns konstitutionella inslag också i tidigare fördrag, om det nu gör saken bättre. Den här gången är det möjligen ett betydligt mer långtgående steg i den riktningen, och jag tycker att det är viktigt att kalla saker vid deras rätta namn. Det har nämligen genom historien tonats ned vad förändringarna betyder.
När Europeiska gemenskaperna i samband med Sveriges inträde bytte namn till Europeiska unionen tonades betydelsen av det ned, och nu när EU vill kalla det senaste förslaget till fördrag för just en konstitution är också det en politisk markering. Det är en markering om en önskvärd utveckling med mer av ett förbundsstatsbygge, mer av en gemensam grundlag. Till skillnad från den svenska grundlagen är det en grundlag med ett långtgående politiskt innehåll, vilket i sig är kontroversiellt.
Jag fick en konkret fråga, nämligen vad jag menar med att man smygförhandlar fram ett nytt fördrag. Jag menar att man redan nu diskuterar Berlindeklarationen, som i praktiken naturligtvis är en förstudie till ett konstitutionellt fördrag. Man anger svenska ståndpunkter, ganska långtgående sådana, när det gäller EU:s roll internationellt, miljö- och klimatpolitiken och en rad andra frågor. Det är en debatt som skulle behöva föras öppet, och jag efterlyser än en gång ett svar på frågan: Varför är man redan nu beredd att låsa sig vid att det inte behövs en folkomröstning om ett omförhandlat fördrag?