Herr talman! Sveriges arbete för fred, nedrustning
och avspänning i världen är väl känt. Nedrustning är
en central del i svensk utrikespolitik. De svenska
förslagen på nedrustningsområdet har spelat en stor
och viktig roll.
Eva Zetterberg säger att Sverige inte längre har en
lika hög profil i nedrustningssammanhang. Hon ex-
emplifierar detta bl.a. med att vi inte har någon skri-
velse eller proposition att basera detta betänkande på.
Det är inte alls något unikt. Det har inte varit så tidi-
gare heller. Det har alltid varit ett motionsbaserat
betänkande. Jag måste säga att det faller tillbaka på
oppositionen själv som inte har skrivit så många mo-
tioner i det här sammanhanget.
Jag har också en ögonvittnesbild från nedrust-
ningsförhandlingarna om NPT-fördraget som just har
varit i New York. Det var en förhandlingsomgång
som Eva Zetterberg själv följde på plats.
Som ordförandeland i EU skulle Frankrike föra
EU-ländernas talan. Det skulle läggas ett gemensamt
förslag. Frankrikes synpunkter när det gäller kärnva-
pen är förmodligen väl kända och stämmer inte sär-
skilt väl överens med de svenska. Sverige satte ner
foten och ville inte vara tillsammans med Frankrike
om en sådan skrivning som Frankrike föreslog. Följ-
daktligen blev det inte någon gemensam ståndpunkt.
Här visade Sverige att nedrustningsfrågorna är så
viktiga för oss att vi protesterade i EU-sammanhang
och gjorde vad vi sagt att vi skulle göra i
EU-sammanhang om den här situationen skulle upp-
stå.
Jag tror att Eva Zetterberg kan bekräfta detta ef-
tersom jag vet att hon var där.
Genom det kalla krigets slut finns det nu en unik
möjlighet att frigöra resurser från överstora krigsmak-
ter till förmån för mer angelägna ändamål. Världens
samlade militärutgifter har glädjande nog minskat från
närmare 1 000 miljarder dollar under den senaste
sexårsperioden. Det motsvarar i genomsnitt 3,6 % per
år.
Men man kan fråga sig vart pengarna har tagit vä-
gen. Det finns inte något klart samband mellan
minskningen i militärutgifter och satsningar på ut-
veckling. I flera rapporter, t.ex. Human Development
Report från UNDP och Carlssonkommissionens Our
Global Neighbourhood, har man föreslagit en plane-
rad och successiv nedskärning av militärutgifterna
och att frigjorda medel skall öronmärkas för social
och ekonomisk utveckling för världens folk.
En sådan fredsåterbäring genom en nedskärning
på 3 % skulle enligt UNDP ge 460 miljarder till år
2000. Det är pengar som skulle minska krigsrisken i
världen mycket effektivare än vapen. Den här omför-
delningen är helt nödvändig och skall ses som en
investering i ökad säkerhet. Det kan inte bli fred i
världen så länge människor inte känner trygghet i sitt
dagliga liv. Framtidens konflikter kommer sannolikt i
mycket större omfattning att utspela sig inom länder
än mellan dem. Konfliktorsakerna i dag är oftast fat-
tigdom och den ökande socioekonomiska klyftan
mellan grupper av människor. Vapen är föga använd-
bara mot dessa hot. Insikten att mänsklig trygghet inte
skapas med vapen får allt större spridning. Men det
satsas fortfarande orimliga resurser på att öka förstö-
relseförmågan.
Herr talman! Det betänkande som vi snart skall
besluta om handlar i huvudsak om
icke-spridningsavtalet NPT och det internationella
atomenergiorganet IAEA:s verksamhet.
Det är glädjande att NPT-avtalet kunde förlängas
på obestämd tid i förra veckan. Jag delar inte Miljö-
partiets syn att en tidsbegränsad förlängning skulle ha
varit bättre. Jag anser att det är en vantolkning av
fördraget när man säger att det skulle legitimera de
nuvarande kärnvapenmakternas kärnvapeninnehav.
NPT-fördraget är vårt allra viktigaste instrument
inte bara för att hindra spridning av kärnvapen och
vapenteknologi utan kanske framför allt därför att det
är ett nedrustningsavtal på kärnvapenområdet. I 6 § i
NPT-avtalet stadgas att varje stat som ansluter sig till
fördraget, och det är 178 i dag, förbinder sig att fort-
sätta nedrustningsförhandlingar i avsikt att nå effektiv
kärnvapennedrustning samt att förhandla om ett avtal
om allmän och fullständig avrustning under noggrann
och effektiv kontroll.
Att aktualisera ändringar i NPT och i
IAEA-fördraget, som Miljöpartiet och Vänsterpartiet
föreslagit, innebär att hela det avtal som har förhand-
lats fram under stor vånda riskerar att helt upphöra
eller att de nationer som vill ha större garantier, t.ex.
på kärnkraftsområdet, troligen skulle få gehör för sina
åsikter. Sveriges restriktiva hållning till kärnkraftsut-
byggnad har inte sin motsvarighet i en majoritet av
länderna inom FN-systemet. Det är tvärtom så att
många av dessa länder - om de fick en chans - skulle
kräva och villkora sin anslutning till avtalet med bi-
stånd för utbyggnad av ytterligare kärnkraft. Därför
har vi avstyrkt reservationerna 1, 2 och 4.
I reservation 3 tas frågan om en tidsbegränsad
förlängning av NPT kontra en obegränsad sådan upp
igen. Där föreslår reservanterna en tidsbegränsning på
t.ex. tio år. Det skulle innebära en otroligt stor osä-
kerhet om NPT-fördragets verkningsgrad om det
skulle riskera att upphöra så snart. Då skulle det upp-
stå en situation där man ifrågasätter NTP-fördragets
legitimitet över huvud taget.
I reservation 5 vill Miljöpartiet att Sverige skall
verka för en global kärnkraftsavveckling. Här ansluter
jag mig helt till Centerpartiets och Helena Nilssons
resonemang. Jag vill också tillägga att Sverige i en-
lighet med miljömålet i biståndet gör betydande sats-
ningar för att sprida kunskap om såväl kärnsäkerhet
som energieffektivisering och förnybara energikällor.
Men vi måste också konstatera att det kommer an på
varje enskilt land att besluta om sin energipolitik.
Därför avstyrks även denna reservation.
Slutligen vill jag kommentera frågan om antiper-
sonella minor som tas upp i ett särskilt yttrande. Det
är ett förödande vapen. Tusentals barn, och naturligt-
vis även vuxna, drabbas varje år av de miljontals
minor som finns utplacerade i ett 60-tal länder. Pro-
blemen med antipersonella minor kvarstår många år
efter det att ett krig har avslutats. En personmina
utplaceras för att hindra en fiendesoldat i kängor, men
exploderar oftast under den nakna foten på ett barn
som lemlästas och förvisas till ett liv som handikap-
pad. Detta sker ofta i länder som har mycket små
medel att hjälpa handikappade. I Angola bedömer
man det antal minor som finns utplacerade till två per
invånare.
Sverige har satsat betydande belopp och resurser
på minröjning och rehabilitering av minoffer. Men det
enda radikala när det gäller minkatastrofen är att ett
internationellt totalförbud blir erkänt. Utrikesutskottet
understryker därför återigen det angelägna i att rege-
ringen oförtröttligt arbetar vidare för att få en bred
anslutning till det svenska initiativet om ett interna-
tionellt totalförbud mot antipersonella minor vid
översynskonferensen i september - oktober i år.
När det gäller svenska antipersonella minor har ett
enigt utrikesutskott förvisat yrkandet i vänstermotio-
nen till försvarsutskottet. Av respekt för andra ut-
skotts beredningsområden tänker jag inte diskutera
den frågan här.
Herr talman! Eva Zetterberg inledde sitt anförande
med att tala om en vägg i FN. Jag skall avsluta mitt
med en minnesbild från en vägg som betydde mycket
för mig under min uppväxt. På den hängde en brode-
rad bonad. Där stod så här:
Väl formar den starke med svärdet sin värld.
Väl flyga som örnar hans rykten.
Men en gång skall stanna det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort.
Det dör som en stormvind i öknen bort.
Jag tror att det är Esaias Tegnér som skrev det för
mer än 100 år sedan. Jag tycker att första versen av
den här dikten kan få stå som en god avslutning på det
här betänkandet.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och
avslag på reservationerna.