Herr talman! Jag tycker inte att vi skall vänta fem
år med att utöva press, Viola Furubjelke, utan att vi
skall göra det direkt genom fortsatt krav på kärnva-
pennedrustning i världen. Jag menar att Sverige, om
man nu inte får igenom en tidsbegränsning, hade
kunnat lägga in ett helt annat tryck i sitt anförande
och i det sätt som vi förde fram dessa frågor på. Vi
skulle ha kunnat hävda betydelsen av en tidsplan för
avveckling av kärnvapen.
Jag vill också ta upp minfrågan. Det är försvarsut-
skottets uppgift att besluta om avveckling av svenska
minor, men det har man inte gjort. Jag menar att det
har en betydelse för vår utrikespolitik. När vi driver
kravet på ett förbud internationellt måste vi vara tro-
värdiga på hemmaplan, och det är vi inte fullt ut när
vi anser att sådana här minor behövs i det svenska
försvaret. Hur skall vi då kunna motivera ett krav på
andra länder att inte fortsätta med att ha minor i sina
försvarsverksamheter?
Vad i övrigt gäller kampen för att avveckla mi-
nanvändning i världen och för att stödja minoffer är vi
helt överens, men jag anser att Sverige, som har gjort
mycket på det här området, skulle kunna bidra ännu
mer. Behoven är enorma.
Viole Furubjelke nämnde Angola, men även i en
rad andra länder, som t.ex. Kambodja, dör varje dag
barn på grund av minor som ligger där. Det kommer
att ta många år innan dessa har försvunnit, även om
fredsavtal har stiftats osv.