Herr talman! Att förebygga konflikter, att främja
avspänning och att verka för nedrustning är sedan
länge viktiga mål för svensk utrikespolitik. Sverige
har också aktivt verkat för dessa mål inom FN-
systemet och inom ramen för Organisationen för sä-
kerhet och samarbete i Europa, den tidigare Europeis-
ka säkerhetskonferensen.
Det handlar om förebyggande diplomati och om
akut konfliktlösning, men också om ett mer långsik-
tigt arbete för att finna nya fredsbefrämjande meka-
nismer och bygga upp förtroende mellan staterna.
Sverige har också spelat en viktig och pådrivande roll
vid nedrustningskonferensen i Genève när det gäller
att få till stånd bindande avtal om begränsningar och
förbud mot användning och spridning av olika typer
av vapen.
Under hösten kommer FN:s översynskonferens om
särskilt inhumana vapen att äga rum. En av de frågor
som då kommer att diskuteras är användningen av
antipersonella minor. Flera tidigare talare har tagit
upp detta ämne och talat om hur viktigt det är att på
något sätt få till stånd en begränsning och ett förbud.
Så länge som ett hundratal miljoner odetonerade
minor ligger kvar i jorden efter krig i mer än 60 län-
der - detta är dagens verklighet - är det en nödvän-
dighet.
Värst är minsituationen i Afghanistan, Angola,
Kambodja, Moçambique, Somalia och Sudan. Dessa
kvarliggande minor medför ett svårt lidande för civil-
befolkningen. Många har talat om detta. Det drabbar
människors liv och utvecklingen i dessa länder ur alla
aspekter. Kvinnor vågar t.ex. inte plocka ved och
bönder vågar inte odla jorden av rädsla för att trampa
på minor. När jordbruket hindras ökar svälten och
landet blir beroende av import. Återuppbyggnaden av
länder efter krig fördröjs och fördyras. Flyktingarna
stannar kvar i grannländerna, ovilliga att återvända
hem till en mark full av minor.
Enbart i Afghanistan, ett av världens fattigaste
länder, finns det i dag enligt FN minst 10 miljoner
minor spridda över hela det krigshärjade landet.
Många års krig och nästan 10 år av sovjetisk ockupa-
tion under 1980-talet har skapat en situation där varje
mänskligt steg blir en minundersökning.
Många år efter det att striderna upphört fortgår
denna terror mot civilbefolkningen. Hittills har enligt
FN:s bedömning 200 000 civila dödats och 400 000
blivit invalider på grund av exploderande minor en-
bart i Afghanistan. Många av dessa är barn. FN:s
nuvarande minröjningsplan för Afghanistan sträcker
sig fram till år 2000. Då räknar man med att ha röjt
1 % av den totala landarealen.
Även i Moçambique finns det stora områden som
på grund av minering inte kan bebos inom överskåd-
lig tid.
Mot denna bakgrund borde Sverige verka för att
minröjning blir en mer prioriterad uppgift inom
världssamfundet. Under det senaste året har Sverige
deltagit i minröjningsprogram med flera av de värst
drabbade länderna och genom betydande bidrag till
minröjning och hjälp till de skadade bidragit till att
minska lidandets omfattning. Viola Furubjelke påpe-
kade också detta alldeles nyss. Jag hoppas att även
den nuvarande regeringen fortsätter detta arbete.
Inom FAO bedrivs också forskning för att utveck-
la en mekanisk minröjare, vilket kan leda till att man
effektivare än i dag kan röja de utspridda minorna.
Att denna viktiga forskning får stöd även av den nya
regeringen är nödvändigt.
FN:s konvention om särskilt inhumana vapen, som
antogs 1980, innehåller redan förbud och begräns-
ningar när det gäller minor. Men nuvarande konven-
tion har inte hindrat en urskillningslös minkrigföring i
många länder under senare år. Sverige har också ak-
tivt arbetat för att få till stånd den översynskonferens
om särskilt inhumana vapen som kommer att hållas i
höst.
Sverige har också verkat för en ökad anslutning
till FN-konventionen samt för att den utsträcks till att
täcka även interna konflikter. Det är framför allt i
länder som har drabbats av inbördeskrig som de anti-
personella minorna utgör ett så allvarligt hot mot
civilbefolkningen.
I 1994 års nedrustningsbetänkande, som Viola Fu-
rubjelke också redogjorde för alldeles nyss, enades
utskottet om att ge regeringen till känna att Sverige i
samband med den kommande översynskonferensen
borde klargöra att ett internationellt totalförbud mot
antipersonella minor utgör den enda verkliga lösning-
en på det humanitära problem som användningen av
minor ger upphov till och att regeringen därför skulle
lägga förslag som syftade till att få till stånd ett sådant
förbud. Jag tar för givet, herr talman, att även den nya
regeringen fortsätter att arbeta efter dessa riktlinjer.
En annan viktig uppgift för Sverige är att på alla
sätt stödja de insatser som görs för att hindra an-
vändningen av kärnvapen. Sverige har också under
många år aktivt verkat för att få till stånd ett avtal om
ett fullständigt stopp för alla kärnvapenprov.
I juni 1993 presenterade Sverige vid nedrust-
ningskonferensen i Genève ett förslag som innebar att
alla kärnsprängningar skulle förbjudas. Senare samma
år kompletterades detta med ett detaljerat förslag om
hur efterlevnaden av ett sådant förbud kan kontrolle-
ras. Detta förslag innebar den enda fullständiga avtals-
text som dittills hade presenterats vid nedrustnings-
förhandlingarna. Även här vill vi moderater uppmana
den nya regeringen att aktivt driva denna fråga.
Herr talman! Det viktigaste avtalet på nedrust-
ningsområdet är NPT, icke-spridningsavtalet. Det är
det enda avtal genom vilket kärnvapenstaterna förbin-
der sig att verka för nedrustning. Även för detta har
Viola Furubjelke nyss redogjort.
Det är enligt vår mening nödvändigt att detta avtal
förlängs på obestämd tid. Det betonas också i utskot-
tets betänkande. Jag beklagar att dagens debatt visar
att oenigheten här kvarstår. Vi ser det som glädjande
att en majoritet av de deltagande staterna under den
nyligen avslutade NPT-konferensen, där också avta-
lets efterlevnad under de senaste fem åren granskades,
ansåg att avtalet skulle förlängas på obestämd tid.
Enligt NPT skall översynskonferensen hållas vart
femte år. Dessa konferenser utgör, som också sagts
här tidigare, kontrollstationer som granskar att alla
avtalsparter fullföljer sina åtaganden enligt avtalet.
Detta avtal, herr talman, skall vi vara särskilt rädda
om.
Med detta yrkar jag bifall till hemställan i utri-
kesutskottets betänkande.