Herr talman! Det kom ett brev till mig i februari.
Det var ställt till alla Sveriges riksdagsmän.
"Utrymme för nya initiativ på nedrustningsområdet"
stod det överst som rubrik. Avsändare var Svenska
läkare mot kärnvapen.
Man menade att det nu fanns utrymme för nya
svenska initiativ när det gäller nedrustning. Man syf-
tade på förhandlingarna om icke-spridningsavtalet i
New York i april och maj.
Svenska läkare mot kärnkraft önskade ett tidsbe-
gränsat avtal, eftersom man anser att en obegränsad
förlängning av avtalet minskar trycket på kärnvapen-
makterna att leva upp till sitt löfte om kärnvapenned-
rustning.
Miljöpartiet har skrivit en motion där vi yrkar på
att NPT-avtalet skall tidsbegränsas så att det inte kan
misstolkas som att vissa stater får ha kärnvapen på
obestämd tid.
Vid konferensen i New York talade andra länder i
sina inledningsanföranden om att kärnvapenländerna
inte uppfyllt sin del av det 25-åriga avtalets villkor
och rustat ned sina kärnvapen.
Det finns i dag ca 18 000 kärnvapen i världen, vil-
ket är något mindre än vad det var när icke-
spridningsavtalet ingicks 1970. De var då ungefär
19 000. Att skillnaden inte är större efter så många år
beror på att alla kärnkraftsländerna inte medverkat till
någon avrustning av större betydelse, och antalet
kärnvapenländer har ökat sedan NPT ingicks.
Indien, Sydafrika och Pakistan har byggt kärnva-
pen i hemlighet, och man misstänker att Nordkorea,
Iran och Irak håller på med kärnvapentillverkning
eller står inför starten. Det är också därför Amerika,
vi har kunnat läsa om det de senaste dagarna i tid-
ningarna, så skarpt kritiserar och har försökt hindra
Ryssland från att sälja lättvattenreaktorer och en
gascentrifug till Iran. USA anser att detta kommer att
underlätta Irans möjligheter att tillverka kärnvapen.
För två år sedan chockade Sydafrika världen ge-
nom att meddela att man nu skrotade sina kärnvapen.
Det var en överraskning för övriga världen som inte
hade en aning om att det gick att tillverka vapen utan
att det läckte ut och att det dessutom var ekonomiskt
möjligt att göra det till så pass låga kostnader.
En majoritet av staterna röstade för en förlängning
på obestämd tid av icke-spridningsavtalet. Det finns
en rad konventioner som handlar om kärnvapen för-
utom det avtalet. Antarktisfördraget förbjuder kärn-
vapenprov i Antarktis, Partiella provstoppsfördraget
förbjuder kärnvapensprov i yttre rymden och under
havsytan, Yttre rymdfördraget förbjuder kärnvapen i
en bana runt jorden eller stationering i yttre rymden
och Havsbottenfördraget förbjuder kärnvapen på
havsbottnen 12 sjömil utanför kusten.
Det finns konventioner om biologiska vapen, om
särskilt inhumana vapen, splittervapen, och om ke-
miska vapen. Det finns t.o.m. en miljökrigskonvention
som förbjuder militärt eller annat fientligt användande
av teknik som förändrar väder, klimat, havsströmmar,
ozonskikt eller ekologisk balans. Men det finns inget
generellt förbud mot kärnvapen, vårt värsta vapen,
trots att det ofta kommer upp sådana förslag i FN:s
generalförsamling.
Ett sådant förbud skulle inte kollidera med icke-
spridningsavtalet, tvärtom. Det skulle förstärka det,
liksom det skulle förstärka de s.k. Startavtalen som
ingicks mellan USA och Sovjetunionen om ömsesidig
kärnvapennedrustning. Efter Sovjetunionens upplös-
ning handlar det om Ryssland plus ett par av
unionsländerna samt USA.
Nästa gång jag läste något från Svenska läkare
mot kärnvapen var det inte i ett brev skickat till oss
riksdagsmän. Man hade redan gett upp hoppet om
oss. Det stod i DN den 10 maj: Sverige har förlorat
sin nedrustningsprofil när den som allra bäst behövs.
Sverige har aktivt spelat en roll i internationella ned-
rustningsarbete. Vi har varit med från början sedan
den permanenta nedrustningskonferensen i Genève.
Vi har haft duktiga kvinnor i täten, Alva Myrdal, Inga
Thorsson och Maj Britt Theorin. Om Svenska läkare
mot kärnvapens pessimism stämmer, vilket jag inte
hoppas och egentligen inte tror, måste vi skynda oss
att ta tillbaka vår plats i täten bland nedrustningslän-
derna och bli aktiva. Det tycker jag liksom Eva Zet-
terberg att vi måste bli under alla förhållanden.
En av drivkrafterna bakom nedrustning är en stark
önskan om fred. Den andra stora drivkraften är peng-
ar. Det kostar att rusta, det kostar mycket, och man
sparar när man rustar ner. Det är pengar som kunde
användas bättre mot de andra hoten som mänsklighe-
ten utsätts för, en skenande miljöförstöring, fattigdo-
men och det demokratiska underskottet i många län-
der. Att ta itu med de hoten kan inte jämföras med att
gå ut i krig mot en hotande fiende. Det borde kriget i
Jugoslavien, som kommit oss nära genom press, radio
och TV, ha lärt oss.
Vår värld verkar förändras i en snabbare takt än
någonsin. Också sociala och politiska värderingar
förändras. Auktoritära politiska system har fallit
samman. Länder vi kallat stormakter finns inte mer.
Om deras nya demokratiska styrelseskick inte klarar
den hårda pressen som förändringarna ger finns risken
att man går tillbaka till det gamla auktoritära syste-
met.
Jordens miljö förändras också på ett oberäkneligt
sätt. Befolkningen ökar och en mängd oroande ten-
denser visar sig. Ozonhålet växer över Antarktis, djur-
och växtarter försvinner snabbare än någonsin, nya
samband uppdagas mellan kemikalieanvändning och
vår hälsa. Lokala och globala miljöfrågor har blivit
starka politiska argument som påverkar också den
ekonomiska utvecklingen. Vi har svårt att föreställa
oss hur världen kommer att se ut om 100, ja t.o.m. om
50 år. Ändå är det för den världen som vi måste pla-
nera i dag.
Miljöpartiet har avgett fem reservationer till detta
betänkande, och alla handlar om kärnkraft. Vi har
också ett särskilt yttrande. Det handlar om kärnvapen
på svenskt territorium. Det kan inträffa ibland vid
gästande örlogsbesök. Tanken om en kärnvapenfri
zon i Norden kommer upp till diskussion med jämna
mellanrum. Vi har den med i en motion. De nordiska
länderna har ett gott och konfliktfritt förhållande till
varandra och ett gott samarbete med varandra och
kunde bli föregångsländer i den nedrustningsvarian-
ten. Den svenska modellen lär ju inte finnas mer att
beundra. Vi kanske kunde få den nordiska modellen i
stället.
För ett par år sedan fick jag i min hand en liten
bok om nedrustning. Där beskrivs en plan som den
egyptiske presidenten Mubarak haft om en zon fri
från massförstörelsevapen i Mellanöstern. När Israels
premiärminister Peres i januari 1993 undertecknade
en konvention om kemiska vapen föreslog han att alla
stater i Mellanöstern skulle upprätta en zon som var
fri från kemiska och biologiska vapen och också
kärnvapenfri.
Presidenten och ministern hade samma mål. Men
vägen var inte densamma. Israels premiärminister var
övertygad om att fred i regionen var förutsättningen
för att man skulle kunna skapa en kärnvapenfri zon,
medan den egyptiske presidenten ansåg att skapandet
av zonen var det primära. Det var en förtroendeska-
pande åtgärd som man samlades kring på vägen mot
en varaktig fred. Jag har ofta funderat på dessa båda
förslag. Jag har inte kunnat förstå vilket av dem som
är bäst och realistiskt. Jag tycker att det visar hur
oerhört svårt det är att samsas om ett nedrustnings-
förslag.
Jag sade i början av mitt anförande att starka driv-
krafter bakom viljan att nedrusta är önskan om fred
och viljan att spara pengar. Jag skall sluta med ett
citat från en av FN:s kommittéer. Det handlar om de
inbesparingar man gör på nedrustning. Vi har ofta
svårt att i fantasin föreställa oss hur annorlunda värl-
dens villkor skulle se ut om vi i stället satsade på att
lösa de problem som tynger människorna i dag.
Jag kanske skall förklara från början att det är en
vision. Det står så här:"Friställandet av vetenskaplig
och teknisk arbetskraft skulle bli en av nedrustningens
viktigaste följder - - - Det skulle bli möjligt att
främja grundforskning på områden som hittills för-
summats och att mobilisera en stor forskningspoten-
tial för att lösa några av världens största problem
inom medicin, stadsbyggande och lokalisering, samt
de tekniska problem som sammanhänger med de
underutvecklade ländernas ekonomiska utveckling.
Om den mänskliga uppfinningsförmågan, under blott
några få års förlopp, kunnat så omätligt öka männi-
skors förmåga till förstörelse, borde det vara möjligt
att göra en lika massiv insats för fredliga och kon-
struktiva prestationer". Det var en vision. Det är 45 år
sedan den skrevs.
Jag stödjer givetvis de motioner som vi har väckt
till betänkandet, och jag yrkar bifall till reservation 5.