Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret. De gemensamma lösningarna i välfärdspolitiken skapar frihet för de många människorna. De privata lösningarna skapar frihet för dem som har betalningsförmåga. Att vårt land under många år med socialdemokratisk ledning valde de gemensamma lösningarna var en färdväg mot ett större mått av jämlikhet.
Det är kommuner och landsting som är de praktiska bärarna av välfärdspolitiken i vårt land. Varje dag känner ett litet barn och barnets föräldrar en oerhörd frihet och trygghet när de går till förskolan. Detsamma gäller när människor möts i skolan eller får vård och omsorg i äldreomsorgen. Det är egna skatter i kommunerna genom att människor arbetar och statsbidrag som är grunden för att välfärdspolitik kan bedrivas.
Den moderatledda regeringens viktigaste strategi i all politik är att sänka skatterna. Det påverkar kommunerna direkt och indirekt. Direkt har 130 miljarder i skatteskänkningar och en sänkning av skattekvoten från 48 procent till 44 procent av bnp slagit igenom i kommunsektorn därför att statsbidragen faktiskt inte har räknats upp. Till en del har de räknats upp. Men vi har haft en befolkningsökning på 440 000 personer, och priser och löner har ökat. I dag, med den större befolkningen, är det 10 000 färre som arbetar inom den gemensamma välfärden än när den socialdemokratiska regeringen styrde.
Enligt Ekonomistyrningsverket förväntas vi i år ha ett underskott i den kommunala sektorn på 12 miljarder kronor. Det driver fram skattehöjningar massivt i kommuner och landsting. Dessa skattehöjningar får pensionärerna, föräldralediga, arbetslösa och sjuka, som inte har fått några statliga skattesänkningar, betala. Så ser jobbskatteavdragen ut. Vi har en omfördelning av skattebördan, och samtidigt trängs förutsättningarna för välfärdspolitiken tillbaka. Det är den direkta verkan.
Den indirekta är massarbetslösheten som den högerledda regeringen administrerar. För den betalar kommunerna ut försörjningsstöd på försörjningsstöd, och det har skett en ökning med 30 procent sedan 2006. Detta trycker tillbaka andra kommunala utgifter.
Jag vill därför ställa några frågor till finansministern. Anser finansministern att skolan, vården och jobbsatsningarna har tillräckligt med resurser? Skulle han vilja öka resurserna till skolan, vården och jobbsatsningarna, eller vill han fortsätta skattesänkningspolitiken om ett val skulle vinnas?