Herr talman! Det är viktigt att vi har en grundlig och saklig utgångspunkt för de här debatterna.
Sverige har alltså samma andel offentliga utgifter i dag som när den här regeringen tillträdde. Bnp har vuxit kraftigare i Sverige än i kanske något annat land i Europa och kanske något annat industriland som vi kan jämföra oss med. Därför har också intäkterna och utgifterna i den kommunala ekonomin ökat. Det är därför vi står ut som ett land med en av de högsta andelarna offentligt sysselsatta. De offentligt sysselsatta jobbar alltså i vård, skola och omsorg, och det har vuxit i takt med att den övriga ekonomin har vuxit. Det är naturligtvis en positiv faktor.
Det leder till att SCB:s statistik inte visar den bild som Peter Persson gör gällande, utan den skattefinansierade sysselsättningen som går via kommuner och kommunernas verksamheter har ökat från 1 200 000 till 1 220 000. Det är alltså 1 220 000 människor som jobbar i dessa verksamheter, och de är fler än de var 2006. Det är positivt. Vi behöver bra barnomsorg och bra skola.
Sven-Erik Bucht undrar om skatteintäkterna ökar. Låt mig därför, för enkelhetens skull, berätta om siffrorna. De samlade intäkterna för kommunerna var 656 miljarder 2006, när jag tillträdde. År 2010, när vi hade val, var de 785 miljarder. I år, när vi ska ha val, är de 889 miljarder. Det har skett en tveklöst och oomkullrunkeligt kraftig ökning av kommunernas intäkter under de här åren. Trots de farhågor som Socialdemokraterna har haft här i kammaren år efter år om att den kommunala ekonomin ska undergrävas - helst riktigt långt fram när det är svårt att kontrollera det - har vi kunnat visa att vi inte har haft den utvecklingen i kommunerna. Resultaten i kommunsektorn har stått sig genom hela krisen. Vi har alltså klarat sysselsättningen, och vi har klarat resultaten.
Nu när ekonomin i omvärlden börjar komma i ordning kommer skatteintäkterna naturligtvis att stiga i snabbare takt, när vi får lite bättre tillväxt därför att tyskar, fransmän och italienare inte tynger vår ekonomi lika mycket. Det är klart att de pengarna i stor utsträckning kommer att gå till kommunerna eftersom vi har relativt höga skatter i det här landet.
Sedan vore det klädsamt om Socialdemokraterna någon gång bekymrade sig om att redovisa vad deras egen politik skulle få för konsekvens för kommunsektorn. Den socialdemokratiska budgeten har ju sin kärna i bidragspolitiken, och den allra mest intressanta budgetposten är att hela avvecklingen av reformerna av sjukförsäkringen kostar 1,3 miljarder kronor. Det kan inte gå att uppbringa en person i Sverige, som inte tillhör den socialdemokratiska riksdagsgruppen, som tror att uppgiften stämmer, att vi skulle kunna rulla tillbaka alla kontrollmekanismer, öppna förtidspensioneringen, uppmana människor att lämna arbetsmarknaden och att det skulle kosta 1,3 miljarder kronor. Vi vet att det kommer att kosta kanske 13, 23 eller 33 miljarder - oerhört mycket mer!
Då vet vi att det återigen blir som det var under de socialdemokratiska åren; kommunsektorn med skolan, barnomsorgen och välfärden får stå tillbaka eftersom den centrala offentliga uppgiften är att betala ut människor från arbetsmarknaden så att man hyfsar till statistiken. Det är då vi får skattehotet.
Peter Persson vet hur de här siffrorna ser ut. Det har skett en mindre justering uppåt av kommunalskatten under våra år, 13 öre i år. Det är alltså inte en drakonisk höjning utan en 13-öreshöjning. Däremot höjdes kommunalskatterna kraftigt när Peter Persson och Socialdemokraterna styrde i Sverige därför att alla pengar i staten då gick till bidragen. Sedan fick man betala med skattehöjningar i kommunen.