Herr talman! Det intressanta när man tittar på skattehöjningarna i kommuner och landsting, som vi har kunnat se ökar mycket, är att de drabbar alla oavsett vilken ekonomi man har. Skattehöjningar på statlig nivå drabbar dem som har pengar, men kommunalskatt och landstingsskatt är platt skatt och drabbar alla. Det drabbar även alla dem som inte har fått ta del av jobbskatteavdraget. Det drabbar förtidspensionärer, ålderspensionärer, sjuka, arbetslösa och föräldralediga, och framför allt drabbar det dem som har dålig ekonomi. Det är det som gör det här så orättvist.
Staten vältrar över kostnader på kommuner och landsting som slår både mot dem som har fått jobbskatteavdrag - de får ju också höjd kommunal- och landstingsskatt - och alla som inte har fått jobbskatteavdrag. Det är inte rättvist, och det har bevisligen lett till ett ökat tryck på kommuner och landsting att klara ekonomin och framför allt att klara välfärden. Vi kan se att personaltätheten har minskat inom vården, trots att vi har allt fler äldre. Det vill säga att vårdbehovet ökar men vårdplatserna minskar i förhållande till människorna. Man kan inte bara räkna antalet platser, eftersom befolkningen växer. Räknar man i kronor och ören räknas lönerna upp, det vill säga det kan se ut som en satsning när det i själva verket är en nedskärning.
Man kan se att välfärden går på knäna, och det är i stor utsträckning de stora skattesänkningarna på statlig nivå som ligger bakom det. Man vältrar över kostnader på kommuner och landsting, och man vältrar även över kostnaderna på privatpersoner. Det är många som försörjer sin partner som inte längre får a-kassa eller sjukförsäkring. Man har alltså också privatiserat det. Framför allt har det inte lett till att arbetslösheten har minskat. Nu krävs rättvisa och nya grepp.