Fru talman! Jag har i motion 210 tagit upp pro-
blemet med eftersök av försvunna personer. Utskottet
avstyrker motionen med i stort sett samma motive-
ringstext som i betänkandet 1997/98:18, där en miljö-
partimotion som delvis hade liknande innehåll av
utskottet ansågs tillgodosedd. Utskottets avstyrkan av
min motion är välvilligt formulerad, och utskottet
delar uppenbarligen min uppfattning att det fortfaran-
de finns brister i polisens organisation när det gäller
eftersök av försvunna. Jag kan därför inte förstå var-
för utskottet tvekar inför ett tillkännagivande i en sak
där det faktiskt råder enighet och där uppenbara bris-
ter fortfarande kvarstår.
Jag skall bespara kammaren ett yrkande. Eftersom
det inte finns någon reservation är det ju skäligen
meningslöst att jag yrkar, men jag kommer fortsätt-
ningsvis att följa frågan.
Det är utmärkt att, som utskottet skriver, 40 polis-
befäl har fått genomgå en utbildning i hur eftersök
skall organiseras. Det är också bra att ytterligare
utbildning planeras. Det här bör kunna förhindra
tragedier som Jesper-fallet i Kungsbacka för drygt två
år sedan. I Kungsbacka gick ju faktiskt hela eftersök-
ningen snett från början. Jag har nyligen gått igenom
terrängen. I själva verket är det ett parkområde och
ingen riktig skog. Det är en park som är avgränsad av
motorvägar och höga staket. Det är alltså ett mycket
begränsat område. Ändå gick det så fel. Jag har också
tagit del av hur sökarbetet utfördes steg för steg. Hade
man i den här parken på ett tidigt stadium anlitat en
kvalificerad spårhund så hade tragedin med säkerhet
kunnat undvikas.
Stora eftersök är dyrbara. De är svåra att organise-
ra. Därför är det viktigt att man alltid redan på ett
tidigt stadium försöker att koppla in utbildade spår-
hundar. Det gäller såväl polisens egna hundar, all
purpose-hundar, som frivilliga team med t.ex. blod-
hundar. Där är ett exempel det nu bildade Jespers
blodhundsteam. Det har startats av den förolyckade
Jespers föräldrar i Kungsbacka.
Först om hundarna misslyckas bör man anordna
skallgång. Lukten efter skallgångskedjan försvårar
hundarnas arbete. Dessutom är det inte helt enkelt att
ordna en skallgång med outbildade personer. Man
måste gå på ett visst sätt. Man måste se till att varje
buske är undersökt. Med otränade civila är det myck-
et svårt. Medan hundarna söker kan man ju i god
ordning kalla in tränad och lämplig personal, kanske
militär personal, för en eventuell skallgång. En skall-
gång är dessutom mycket långsam. Är det en person
som är i rörelse är det skäligen meningslöst med en
skallgångskedja. Det fungerar endast när den för-
svunne redan ligger eller sitter stilla.
Utomlands har man goda erfarenheter av spårar-
bete med blodhundar. Som jag har skrivit i motionen
har polisen i staden New York tre blodhundar som de
använder för eftersök. I Storbritannien har nyligen
polisen i Essex skaffat två stycken. Det finns också
andra polismyndigheter i Storbritannien som har
beställt blodhundar av uppfödare utifrån de erfaren-
heter man redan har gjort i Essex.
I början uppfattas de här hundarna som ett hot mot
den ordinarie hundpolisens verksamhet. Det får man
ju förstå. Allt ifrågasättande av en verksamhet inne-
bär ju att de som sköter verksamheten känner sig
hotade. Men i själva verket har det blivit så - och det
gäller både de amerikanska och de engelska erfaren-
heterna - att de nya teamen, den nya verksamheten,
har utgjort ett komplement. Det har inneburit att de
ordinarie tjänstehundarna har kunnat koncentrera sig
på sina egentliga uppgifter - som de är duktiga på. De
är alldeles utmärkta på det. Blodhundarna kan och
skall däremot endast användas som spårspecialister i
särskilt svåra fall.
En vanlig invändning brukar vara att polisen vill
ha skyddstränade hundar. Amerikanarna har löst det
problemet genom att man när man söker efter för-
brytare skickar en vanlig tjänstehund med förare med
blodhundsteamet. I det fallet får alltså tjänstehunden
bita och övermanna banditen i fråga. Essexpolisen
säger att det är hundens uppgift att hitta brottslingen.
Sedan är de ju själva utbildade poliser, och det är
deras sak att gripa brottslingen. Man vill inte "gömma
sig" bakom en massa vassa tänder.
I själva verket förhåller det sig ju faktiskt så att i
90-95 % av eftersöksfallen spårar man inte banditer
utan man spårar barn och förvirrade gamla personer
som har gått vilse. Då är det väl tvärtom bra att man
har med sig en snäll och glad spårhund som tror alla
människor om gott.
Essexpolisen var, under ledning av superintendent
Ian Cottgrove, nyligen på besök här i Sverige - de
hälsade även på här i riksdagen - för att ta del av
erfarenheter som finns hos Jespers blodhundsteam.
Jag sammanförde de här engelsmännen med Göte-
borgspolisens hundsektion, och det verkade ha varit
en bra träff. Man är uppenbarligen intresserad av ett
ömsesidigt utbyte, och det här är en fråga som vi har
anledning att bevaka och följa framöver så att det
kommer ut något gott av det här internationella sam-
arbetet, något som kan föra det dagliga polisarbetet
framåt.
Förutom samarbete med frivilliga spårhundsteam
måste ju polisen också ta hjälp av militärt kunnande
och militär högteknologisk utrustning. Försvaret har
faktiskt kapacitet i form av helikoptrar, mörkerseen-
de, riktmedel för vapen, värmedetektion och stor vana
vid ledning och organisation för att uppnå bestämda
mål. Det är en resurs som man faktiskt skulle kunna
utnyttja, och jag vet att man från försvarsledningens
och förbandens sida är mycket intresserade av att
ställa upp och göra sådana här meningsfulla insatser
för att hjälpa personer som har kommit bort. Det är
därför utomordentligt angeläget att alla goda krafter
samordnas för att vi skall undvika onödiga tragedier
med människor som hittas alldeles för sent.