Herr talman! Detta betänkande är, som Beatrice
Ask sade, kanske ingen "kioskvältare" när det gäller
jämställdhetsidéer. Det beror väl på att den behandlar
motionsyrkanden som är plockade ur andra motioner
där jämställdheten har behandlats i ett ännu vidare
sammanhang.
Jag skulle vilja sätta fyra ord på jämställdhetsarbe-
tet inom förskola, skola och högre utbildning. De är:
se, höra, reagera och agera. Alltför ofta ser man inte
och hör inte hur framför allt flickor och kvinnor be-
handlas i relation till pojkar och män, och då reagerar
man inte och agerar utifrån det.
När vår nu tioårige dotterson var fyra år gick han
och rabblade på en ramsa: Pojkar är bäst, flickor
luktar ruttet fläsk. Jag frågade honom du var han hade
lärt sig den. Den hade han lärt sig på dagis. Jag fråga-
de honom då om hans yngre systrar luktade ruttet
fläsk. Nej, de var inte flickor. De var ju hans systrar.
Det var något helt annat. I samtalet framkom att den
här ramsan rabblade pojkarna i ny och nedan, och
ingen vuxen reagerade.
Det menar jag är fel. Förskolepersonalen skall re-
agera. Det är tidigt som jämställdhetsarbetet måste
börja. Sådana här nedsättande ord får inte förekom-
ma. Detta har sedan visat sig fortsätta i skolan. Det är
flickor som vittnar om vilka tillmälen de får. Det är
alltså inte bara problemet i skolan med att pojkar får
mer uppmärksamhet än flickor, utan det är också hur
man samspelar med varandra. Skolan har en viktig
roll. Därför är det viktigt i lärarutbildningen att jäm-
ställdhetsaspekterna kommer fram.
När vi sedan går vidare till högre utbildning och
forskning är det bra att nu så många kvinnor som det
ändå handlar om går in i högre utbildning och i
forskning och att så stor andel går vidare till dokto-
randstudier och också disputerar. Men sedan börjar
problemen. Kvinnor har inte samma möjligheter att
kanske ta internationella post-doc-stipendier. Vi me-
nar att man skall kunna byta ut det mot tjänstgöring i
annan vetenskaplig institution i Sverige. Man kan lära
sig väl så mycket på en annan institution om man vill
bredda sig.
Men de verkliga problemen kommer egentligen
när kvinnor lämnar det jag kallar "maskotfasen".
Yngre kvinnor är fortfarande inget hot i forskning.
Det är fint att ha dem. Man kan kalla dem "maskotar".
Problemen kommer när kvinnor skall söka de svåråt-
komliga forskningsanslagen och de högre tjänsterna.
Christine Wennerås och Agnes Wolds genomgång
av Medicinska forskningsrådets ansökningar var väl-
digt välbehövlig. En senare analys visar att nu kon-
kurrerar män och kvinnor där på lika villkor. Det är
inte så att de kvinnliga forskarna måste vara väldigt
mycket bättre.
Detta visade också på dolda strukturer som ligger i
vägen för ett jämställt forskarsamhälle. Jag tror inte
att männen i Medicinska forskningsrådet medvetet
prioriterade bort kvinnorna. Det bara blev så. Det är
vad man märker när det blir en tillsättning av de högre
tjänsterna: Det bara blev så. Varför blir det så att den
ena kvinnan efter den andra som värderas som i stort
sett lika bra som medkonkurrerande man ändå faller
bort, t.o.m. när mannen tackar nej till professuren?
Jag har haft en diskussion om detta med rektorn
för Karolinska institutet, Hans Wigzell. Han tänker nu
göra en djupdykning i detta om försöka se vilka dolda
strukturer som gör att kvinnorna plötsligt faller bort
när man kommer allra högst upp i hierarkin.
Jag har egna erfarenheter av faran att som kvinnlig
forskare ägna sig åt jämställdhetsarbete. Jag blev
ombedd att vara sakkunnig vid en professurtillsätt-
ning, men efter ett tag fick jag veta att jag inte längre
var aktuell. Vilket var då skälet? Jag ringde upp rek-
torn vid skolan. Svaret var att jag ju hade engagerat
mig i jämställdhetsfrågan när det gällde forskare och
skrivit en del om det. Nu handlade det om en tjänst
med tio manliga och två kvinnliga sökande, och jag
kunde ju rimligen inte vara opartisk vid den tillsätt-
ningen! Jag bad att få papper på detta, men jag fick då
papper på att jag var inkompetent - inte att jag var
jävig efter att ha ägnat mig åt jämställdhetsfrågor i
högre forskning. JämO sade sedan att man här bröt
mot min samhällsskyddade rättighet att delat i debat-
ten.
Detta är ett exempel på bromsklossar som ligger i
vägen för ett riktigt jämställdhetsarbete inom högre
utbildning och forskning. Det är därför viktigt att
universitet och högskolor, såsom man nu gör vid
Karolinska institutet, stimuleras till att se vilka olika
hinder som finns för att kvinnor skall kunna nå de
allra högsta tjänsterna. Det räcker inte med att presen-
tera siffror på hur det ser ut och hur man arbetar med
jämställdheten, som man nu har bett forskningsråden
göra.
Jag sitter i Forskningsrådsnämnden. Där ser det
jättefint ut när statistiken presenteras, men det är inte
så konstigt. Inom Forskningsrådsnämnden finns näm-
ligen Kvinno- och jämställdhetsforskningskommittén,
som satsar på genusforskning och jämställdhets-
forskning. Det är inte konstigt att man får väldigt
många kvinnliga sökanden. Det visar sig också att
dessa kvinnor inte får pengar från de övriga forsk-
ningsråden. Man måste alltså kunna tolka dessa siffror
innan man applåderar dem.
Jag tycker därför att det är bra med jämställdhets-
revisioner med kompetenta revisorer, som har lärt sig
läsa jämställdhetens alfabet och lärt sig att se vad som
ligger bakom de siffror som presenteras och det som
synes ske men kanske döljer något helt annat. Jag
yrkar bifall till reservation 9 mom. 13 som handlar om
just detta.