Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reserva-
tion 2 under mom. 2.
Det jag skall tala om är nog ingen karamell, möj-
ligen en smällkaramell. Det smäller ganska ordentligt
på Älvdalens skjutfält. Det är Europas största skjutfält
och används i första hand för utbildning av värnplik-
tiga och utprovning av vapen.
Den miljöpartimotion som jag här yrkar bifall till
handlar knappast alls om skjutfältets användning som
skjutfält utan uteslutande om störtning av gammal
ammunition. Ammunitionen läggs då i en stor hög och
sprängs. Det kan vara 22 ton, ja ända upp till 30 ton i
en sprängning. Dessa sprängningar föregås av vind-
mätningar och framför allt av vindriktningsmätningar,
för att inte fönstren skall skallra nere i Älvdalen, flera
mil därifrån. Det kan bli sättningar i grunderna och
också sprickor.
I början av 90-talet - ja, det kan också ha varit i
slutet av 80-talet - deltog jag i ett stort offentligt möte
där allmänheten informerades om sprängningarna. Då
informerades vi om att det fanns en destruktionsmo-
dell som Bofors initierat, som skulle kunna användas.
Men den har vi inte sett röken av sedan dess.
Bofors fabrik för ammunitionsförstörelse kan för-
störa alla typer av ammunition, från små kalibrer till
tunga bomber och havsminor. Hela systemet består av
moduler och behållare. Det betyder att kunden kan
designa sin egen fabrik efter sina egna behov och att
den snabbt kan flyttas och sättas upp där den mest
behövs. Men det handlar nog inte då om 22 ton i
stöten. Annars är den effektiv och säker, den är mobil,
och den är miljövänlig.
Miljöpartiet förordar återvinning av en betydligt
större del av ammunitionen och att den ammunition
som inte går att återvinna ändå skall sorteras. För att
gå till källan måste tillverkningen förändras så, att
obrukbar och gammal ammunition alltid skall kunna
demonteras, återvinnas och sorteras. Det finns flera
reservationer och yttranden lagda till länsstyrelsens
beslut. De kommer från Naturskyddsföreningen i
Älvdalen, Frihetliga kommunalfolket - ett kommunalt
parti -, Miljöpartiet och privatpersoner.
Det främsta skälet som anförs mot ammunitions-
destruktion är att denna verksamhet inskränker be-
folkningens möjligheter att använda fältet och mar-
kerna kring detta för jakt, fiske och bärplockning.
Vidare anförs att ammunitionsdestruktion bör ske i
slutna utrymmen samt att om destruktion ändå tillåts
skall kontroll ske av ljudbangar och utsläpp.
Jag har hört helt andra skäl mot verksamheten, och
det är oron för miljön i Älvdalen. På det offentliga
mötet kom det verkligen fram hur människor led av
sprängningarna. Det kom också fram att det - för att
ta en enda tungmetall - kom ut ungefär 400 ton bly.
Siffran är litet olika olika år. Man beräknar att all jakt
i Sverige släpper ut ungefär 600 ton, och detta talar
man ju om att förbjuda. Skall då lilla Älvdalen få
sådana mängder? Ja, Älvdalen är ju inte så litet -
Älvdalens kommun är större än landskapet Blekinge,
men ändå. Man har också i skogstrakterna söder om
Älvdalen mätt upp oerhört mycket mera bly och andra
tungmetaller. Var kan de månne komma från?
Miljöskälen mot detta är alltså betydande.
Nu planeras ett skjutfält, Gravberget, på norska
sidan om Värmlandsgränsen. Det finns en stor oppo-
sition mot skjutfältet, och om det inte byggs kan Älv-
dalen bli Norges övningsfält. Men det är ju en annan
fråga. 135 dagar om året spränger man i Älvdalen
eller använder skjutfältet, och i Norge räknar man
med 250 dagar om året. Miljöpartiet i Värmland är
alltså emot att skjutfältet byggs, eftersom byarna i
nordvästra Värmland och även byar i Norge i stort
sett ligger i skyttelinjen.
Det är märkligt ändå att också utländsk ammuni-
tion störtas i Älvdalen, något som Miljöpartiet såväl
lokalt och regionalt som på riksnivå absolut motsätter
sig. Miljöpartiet har yrkat på att sprängning och
bränning av ammunition skall upphöra. Om det inte
upphör direkt bör det bli tidsbegränsat till den 1 janu-
ari 1998. Älvdalens skjutfält bör i första hand upphö-
ra med att ta emot utländsk ammunition - om
sprängningarna upphör kommer ju också det att gälla
sprängning av utländsk ammunition. En betydande del
av ammunitionen kommer från andra länder, bl.a.
Tyskland. Återvinning bör bli den allra viktigaste
metoden, och där återvinning är omöjlig bör i stället
sortering ske.