Fru talman! Försvaret och miljön är en inte helt
enkel sammanställning. Försvaret och dess militära
verksamhet förs ju till sin yttersta konsekvens med
striden. Det är striden som är det militära medlets
yttersta verktyg. En del av striden syftar till att sätta
sprängladdning i motståndaren. Frågan om ammuni-
tion och miljö innehåller således, milt uttryckt, mot-
sägelser.
Desto större anledning finns det då att försöka
analysera motsägelserna här, åtminstone vad gäller att
i övningsverksamhet och fredstida verksamhet undan-
röja oönskade miljökonsekvenser. En sådan gäller
blyad ammunition. Här finns det naturligtvis möjlig-
heter att mera aktivt än som hittills varit fallet ha ett
utvecklingsarbete och ett målmedvetet arbete som
bygger på en tidsplan. Jag inbilllar mig inte att vi utan
vidare kan skrota all blyad ammunition inom försva-
ret, men vi kan åtminstone börja med att ha ambitio-
nen att när det gäller den fredstida användningen av
ammunition undvika blyad ammunition.
Utskottet gör en viss poäng av att Försvarsmakten
genom regeringens regleringsbrev har fått i uppdrag
att titta på detta. Det är just detta med att titta på som
det är fråga om. Det handlar inte alls om ett utveck-
lingsarbete eller om en tidsplan för en övergång till ett
annat system. I regleringsbrevet står det nämligen:
Försvarsmakten skall i årsredovisningen redovisa
utvecklingen av blyfri ammunition. Det tror jag det!
Det är klart att man skall redovisa det och att man
skall se vad som händer runt om i världen. Det är en
absolut miniminivå vad gäller aktivitet. Man kan
vända på det och säga att något mera passivt kan
svårligen hittas när det gäller aktivt miljöarbete. Det
borde alltså finnas betydligt större möjligheter att få
en förändring till stånd. Att vi skall ha ett slutdatum
och en avvecklingsplan för användningen av blyad
ammunition i det svenska försvaret tycker jag är en
självklarhet.
Så till en annan aspekt på ammunitionen. Det gäl-
ler då ammunition som av olika skäl inte längre kan
användas. Den har blivit för gammal eller också är
den avsedd för vapensystem som inte längre används
osv. I decennier har ammunition dumpats. Ammuni-
tionen ligger kvar och klassas inte som miljöfarlig i
den mån den inte innehåller miljöfarliga ämnen. Am-
munitionen som sådan anses alltså inte vara miljöfar-
lig, men det är den naturligtvis. Det inser man om
man försöker sig på bärgning av ammunition. Då
iakktar man stor försiktighet. Det kan jag försäkra.
I regleringsbrevet, för att återkomma till detta,
åläggs Försvarsmakten att slutföra undersökningarna
av dumpad ammunition inom ramen för undersök-
ningen av miljöfarliga lämningar. Försvarsmakten
inser att den här ammunitionen är miljöfarlig, men
Naturvårdsverket klassar den inte som miljöfarlig.
Detta skall vi naturligtvis ändra på. Självklart skall
dumpad ammunition klassas som miljöfarlig.
Också när det gäller destruktion av ammunition
finns det ett fält för utveckling. Nu sprängs till stor
del sådant som inte längre skall användas. Det
sprängs i stor utsträckning på Älvdalens skjutfält.
Utskottet säger att man förutsätter att "sprängning och
bränning av ammunition på Älvdalens skjutfält ge-
nomförs i enlighet med gällande lagstiftning och giv-
na miljötillstånd". Även här har vi ett slags miljöen-
gagemang på miniminivå. Självklart! Är det någon
som föreställer sig något annat? Vad vi efterlyser är
naturligvis ett aktivt miljöarbete.
En utvecklingssträvan är att komma bort från
sprängning och bränning av ammunition. Här finns
det ett utvecklingsarbete på det internationella planet.
Ligger Sverige i täten? Alls icke! Vad säger regle-
ringsbrevet, som utskottet åter hänvisar till? Jo, att
Försvarsmakten fortlöpande skall hålla Regerings-
kansliet underrättat om utvecklingen av nya metoder
för destruktion av ammunition. Vi vill nog gärna se
ett litet mer aktivt intresse för den här saken, om vi nu
tror att vi skall få en förändring och att vi skall upphö-
ra med bränning och sprängning av ammunition som
skall destrueras.
Fru talman! Jag brukar citera mig själv. Det ger
märg åt debatten.
I en partimotion för några år sedan om buller, som
hade underrubriken Buller - ett allvarligt men ofta
nedtystat problem, behandlades också det buller som
Försvarsmakten genererar. Om vi med buller menar
oönskade ljud finns det ett antal människor på flyg-
flottiljer som tycker att flygbuller är ljuv musik. Men
det är ju inte säkert att den uppfattningen delas av de
kringboende. Om vi ser på Försvarsmaktens ambitio-
ner i det här stycket kan vi konstatera att man har
överklagat de tillstånd som har lämnats. Det må vara
ett egenintresse att bedriva sin verksamhet på enklaste
vis, men något uttryck för miljömedvetenhet och för
att Försvarsmakten skall ligga på framkant när det
gäller utvecklingen är det naturligtvis inte.
Utskottet nämner också Malmens flygplats. Den
skall över huvud taget inte användas, anser jag. Det
finns gott om flygplatser. Genom det senaste för-
svarsbeslutet är det inte landningsbanor och faciliteter
för att kunna genomföra flygverksamhet som saknas.
Det behövs inga verksamheter inom områden där de
orsakar betydande bullerstörningar, och det gör de på
Malmens flygplats. Malmen bör läggas ned. Försvar-
smakten skall ha högre ambitioner än att överklaga de
beslut som miljömyndigheter har fattat.
Jag vill också uppehålla mig en smula kring vind-
kraften. I morgon kommer vi att få en proposition på
våra bord som gäller kärnkraftens avveckling. Vi
kommer att behöva ta till vara varje möjlighet att
producera elenergi. Vindkraften kommer att få bety-
delse, om än inte särskilt stor. Enligt mitt sätt att se är
det en del av de platser som nu Försvarsmakten läm-
nar i och med neddragningarna som mycket väl skulle
kunna användas för sådan verksamhet. Även här har
Försvarsmakten ett fält för sin miljömedvetenhet där
man på ett mycket konstruktivt sätt skulle kunna bidra
samtidigt som man markerar statens intresse av att ta
ett aktivt ansvar för utvecklingen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2
och 4.