Herr talman! Låt mig börja med att markera en tydlig skiljelinje som jag ser i Sveriges riksdag.
Jag ser två partier: Ulla Anderssons Vänsterpartiet, som vill ha ett annat ramverk, ett ramverk som inte sätter ordning och reda, stabilitet och trygghet för människor i centrum utan vill återgå till den ordning utan ordning som vi hade, och Sverigedemokraterna, som tycks mena att det är en kungstanke att ordning och reda i offentliga finanser inte är viktigt utan att varje försök att kringgå ramverket ska göras.
Å andra sidan har vi Miljöpartiet och Socialdemokraterna, som jag uppfattar som partier som står bakom ramverket.
Detta är inte någon liten fråga i min föreställningsvärld. När jag sitter med mina kolleger - jag satt med min avgående grekiska kollega så sent som i förra veckan och träffade min nya grekiska kollega i början av den här veckan - då förstår man vilka krafter i samhället som kan släppas lösa och vem det är som drabbas av dem. Det är kvinnor som drabbas av nedskärningar. Det är kvinnor som drabbas när man måste säga upp människor i den offentliga sektorn när lönekostnaderna i Grekland nu ska minskas med 25 procent.
Därför är hela frågeställningen om vad vi tror på och vilket ramverk vi står för så avgörande.
Kvinnor ska naturligtvis ha bra löner. Lärare och sjuksköterskor ska ha bra löner. Kommunalanställda i allmänhet ska ha bra löner. Det är en självklarhet. Det är bara att ta fram KI:s prognos och titta: Regeringens politik leder till fler offentligt anställda de kommande åren och en bra löneutveckling.
Det jag har pratat om är vad vi ska säga om ingångslönerna. Min syn är alldeles glasklar: Det är en fråga för parterna. Metall har slutit ett avtal som skapar väsentligt bättre förutsättningar för ingångslöner. Varför ska inte Kommunal kunna samtala med Metall? Det är ju två LO-förbund. Om Metall gör något som är bra måste rimligen Kommunal kunna lyssna till det.