Fru talman! Det är nog tur att Carl B Hamilton har semester snart, så att han kan börja fundera på hur han beter sig.
Jag upptäcker att Carl B Hamilton noga undviker att ta upp frågan om att sjuka kvinnor ska finansiera högavlönade mäns skattesänkningar. Inte med ett ord berörde Carl B Hamilton detta.
Jag tycker att det är en avskyvärd politik när man inte tillåts vara sjuk och blir ifrågasatt i sin sjukdom, där man faktiskt mår väldigt dåligt och behöver alla krafter för att koncentrera sig på att bli frisk och få rehabilitering. Det handlar om att kunna vara sjuk och därmed satsa på att bli frisk. Det tycker inte Carl B Hamilton är viktigt, utan han tycker att det är viktigare att högavlönade män får skattesänkningar. Detta kommenterade Carl B Hamilton över huvud taget inte.
Han kommenterade heller inte att regeringen anser att en ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen på 4 900 kronor kan vara för hög för människor så att de inte tar ett jobb.
Han kommenterade inte heller de höjda kvalifikationskraven för a-kassan, som gör att bara fyra av tio som i dag är inskrivna på Arbetsförmedlingen har rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Sex av tio har alltså ingen ersättning alls.
Han kommenterade inte heller de höjda avgifterna, som gör att människor inte har råd att vara med i arbetslöshetsförsäkringen, och han kommenterade inte heller Borgs krav på sänkta löner för kvinnor inom vård, skola och omsorg.
Han kommenterade inte heller jobbskatteavdragets syfte, nämligen att hålla tillbaka löneutvecklingen. Det är en tydlig ekonomisk politik som syftar till att vi förhoppningsvis ska få något fler jobb i Sverige genom att människor får lägre inkomster. Det är en tydlig linje i Folkpartiets ekonomiska politik.
Jag undrar: Var går gränsen? I kommunerna är ingångslönerna 16 070 kronor, och de anses vara för höga. Och gränsen i a-kassan verkar vara 4 900 kronor, eller är den lägre än så, Carl B Hamilton? Allt detta i a-kassan syftar ju till att sätta press nedåt på lönerna.