Fru talman! Ibland får ledamöter i den här kammaren verkligen till det. Man kommer på en retorisk poäng och tänker: Den där ska jag dra till med, och det funkar skitbra!
Ibland går det dock inte så bra. Den här centermattegrejen får du nog slipa lite på. Det finns nog någonting där, men det blev inte så bra just nu.
Det som heller inte blir så bra är när man gör som Vänsterpartiet och dess socialistiska kompisar och styckar upp resurserna till välfärden i mängder av specialdestinerade bidrag. Det här är Vänsterpartiets paradgren. Man får igenom 1 miljard som ska lösa alla problem på alla skolgårdar, eller alla problem i någon annan liten del av välfärden.
Problemet är att det här inte funkar. Man sätter av en pott. Landets 290 kommuner ska sätta sig och skriva papper för att ansöka. Byråkrater ska därefter läsa igenom dessa ansökningar och fördela pengarna, och sedan ska samma resa göras när allt ska redovisas.
Vad händer då? Jo, små kommuner med små administrativa resurser söker över huvud taget inte pengarna. Det är inte värt besväret. Det som låter så mycket, några hundra miljoner, är det ingenting kvar av när man tar ned det till den relevanta nivån - kronor per kommun, per skola och per elev.
Det vi gör är att höja de generella kommunbidragen. När Ulla Andersson säger att hon är så stolt över att ha fått igenom 10 nya miljarder i generella bidrag till välfärden, då är det så, precis som Ulla Andersson säger, att vi tillför 12 ½ miljard per år. Över prognosperioden blir det 10 miljarder mer.
Det här är alltså riktiga pengar, inte riktade. Kommunerna kan själva avgöra hur dessa pengar bäst löser problem inom välfärden. Det är bättre politik. Man kanske får färre rubriker, men det innebär reella förändringar och förbättringar för kommunsektorn.