Fru talman! I ett läge där sjukpenning och sjukfrånvaro fortsätter att öka är ert recept att ta bort tidsgränsen. I ett läge där ni ändå måste göra någonting är ert recept att lägga allt ansvar för detta på Sveriges företagare. Ni driver linjen att de ska vara vakter åt er eftersom ni inte vågar eller orkar sköta den funktionen i staten - tills ni tvingas ge upp detta i ett slags halvkvädet försök att med långa promemorior säga att vi nog har en annan lösning - ännu oklart hur den ser ut. Detta imponerar föga på mig.
Jag vet hur svårt det är att göra reformer i sjukförsäkringen. Jag vet att det ändå går att göra det. Man måste vara tydlig, och man måste vara konsekvent. Det problem som vi fortfarande har och som ni borde bekymra er över är att det fortfarande går upp och ned på ett sätt som ingen seriös forskare i Sverige kan säga att man vet vad det beror på. Där har vi ett problem kvar.
Det andra jag skulle vilja säga är att den ökade klyfta som jag ser i Sverige och som bekymrar mig allra mest är klyftan mellan människor som arbetar och försörjer sig själva och de som aldrig jobbar och aldrig försörjer sig själva. De som väntar åtta tio år på att kanske få sitt första jobb i Sverige, de som är långtidssjukskrivna och aldrig kommer tillbaka eftersom ingen förväntar sig det, de som är långtidsarbetslösa på ställen där det är ont om jobb.
Den klyftan oroar mig mycket, inte bara när det gäller personerna själva utan för deras barns skull. Det är tusentals barn som aldrig ser sina föräldrar gå till jobbet på morgonen, som aldrig ser sina föräldrar ha en egen inkomst och den självständigheten. Den klyftan är på allvar.
Att det finns en klyfta mellan människor som arbetar olika mycket, att det lönar sig att anstränga sig och att man ska kunna bli rik på att driva ett eget företag tycker inte jag är problematiskt. Vi behöver fler människor som anstränger sig mer, fler människor som ser en frukt av sitt arbete i Sverige.
Detta har ni aldrig förstått. Ni ser dem bara som skatteobjekt.
(Applåder)