Fru talman! Jag tror att man i historiens ljus kommer att konstatera att det var två helt fundamentala omläggningar som vi gjorde under vår tid vid makten.
Den första handlade om att göra det lönsamt att arbeta och om att göra det mer lönsamt att arbeta än att inte arbeta. Jobbskatteavdragen var själva grundessensen i den politiken. Det handlade om att se till att människor som går till jobbet varje morgon och anstränger sig ska behålla mer av sin lön. Den insikten hade vi en gång gemensam. Efter 80-talets orgier i marginalskattehöjningar och med tanke på den uppenbara orimligheten att staten tog ifrån människor nästan allt de fick extra vid en extra ansträngning rådde det en bred enighet om att höga skatter minskar arbete - och därmed minskar skatteintäkterna. Vi gjorde någonting åt den saken. I kombination med finanskrisens turbulens var det en absolut nödvändig ekonomisk politik i Sverige.
Det andra som jag tror att historiens ljus kommer att visa är att vi hade en helt orimlig situation med ett utanförskap på 20 procent. 20 procent av alla vuxna svenskar i arbetsför ålder levde helt på bidrag när vi tog över ansvaret 2006. Det rådde en bred enighet bland alla insiktsfulla människor om att det var en helt ohållbar utveckling. Vi gjorde någonting åt den. Hade det varit enkelt att lösa de problemen hade naturligtvis ni gjort någonting åt dem. Men det var inte enkelt.
Därefter var ni emot varje steg vi tog. Ni närmast njöt av den kritik som alltid finns när man gör svåra reformer. Det vi lyckades med var att stoppa onödiga förtidspensioneringar. Vi lyckades rejält. Vi förde ned utanförskapet från 20 procent till 14 procent. Det vi inte lyckades fullt ut med var att göra någonting åt den höga vanliga sjukfrånvaron, som fortfarande går upp och ned. Där har vi fortfarande en hemläxa att göra. Ni tar inte den på allvar.