Fru talman! Intresset för kulturmiljön har ökat
markant. Det går hand i hand med intresset för byg-
derörelsernas arbete med att ta reda på sin bygds
historia. Hur man ska vårda den gamla kulturmiljön
har därmed blivit en oerhört viktig fråga. En stor del
av Sveriges yta består ju av skog. Därför är det bra att
ett stort arbete nu har påbörjats med att inventera
fornlämningarna i skogsmark. Skogsstyrelsen arbetar
nu intensivt runtom i landet med att inventera vad
som finns i våra skogar.
Personligen känner jag att det här arbetet kanske
har påbörjats lite väl sent. De gamla människor som
vandrat mycket i skogen och som kände varenda sten
och grop finns inte längre. Tyvärr har nog många
stora skogsmaskiner kört sönder gamla fornlämning-
ar. Men bättre sent är aldrig. Nu gäller det att invente-
ra kulturminnena i skogen. I samband därmed bör det,
anser vi i Centerpartiet, göras en översyn av kultur-
minneslagen och dess effekter för skogsnäringen -
detta för att skogsägare inte ska drabbas av lagen på
ett negativt sätt.
I en del områden kan nyttjanderätten inskränkas
för skogsägaren. I andra fall av nyttjanderätt finns det
möjlighet till ersättning, men så är det inte när det
gäller kulturminneslagen. Detta är en stor brist, anser
vi i Centerpartiet.
En mer funktionell tillämpning av regelverket och
en bättre dialog med myndigheter och skogsägare är
önskvärt. Det är viktigt att dagens skogsägare och
skogsbrukare kan bruka sin skogsmark effektivt.
Därför behövs det en översyn av kulturminneslagen.
För att de fornlämningar som finns kvar inte ska
skadas måste de bli kända. Informationen till mark-
ägare måste därför bli bättre. Av den anledningen
behöver utbildningen kring fornlämningar förbättras.
Det behövs utbildning och information till alla som
arbetar i skogen, dvs. skogsägare, skogsvårdsstyrelser
och länsstyrelser.
Jag yrkar därför bifall till reservation 16.
Många områden i vårt land är mycket fornmin-
nestäta. Ansvaret för en arkeologisk undersökning
åvilar markägaren. Det är kanske inte något större
problem för stora bolag som ska exploatera ett visst
markområde, men för en liten företagare kan det
innebära nästintill oöverstigliga hinder.
Det tar tid att göra arkeologiska utgrävningar, och
det kostar pengar. Resultatet blir ofta att en kanske
viktig fornfyndsplats inte grävs ut därför att markäga-
ren undviker att utveckla sin rörelse eller undviker att
bygga för att slippa ta de kostnader som är förknippa-
de med de arkeologiska utgrävningarna. I vissa fall
har det efteråt upptäckts att fornfynd förstörts genom
slarv eller genom att byggarbeten igångsatts utan att
markägaren har anmält fynd. Vad jag har beskrivit
skulle kunna undvikas om det fanns en offentlig fi-
nansiering av arkeologiska utgrävningar och under-
sökningar.
Jag yrkar därför bifall till reservation 12.
Vad händer när man har hittat fornfynd av stort
värde? Jo, de plockas in till Stockholm och placeras
på Historiska museet. Det problemet debatterade vi
här i kammaren för ganska precis två månader sedan.
Utskottet envisas med att svara på samma sätt varje
gång frågan kommer upp, nämligen att föremålen kan
lånas ut och att man utgår från att en generös policy
tillämpas vid utlåning av museiföremålen. Men vi vet
att så enkelt är det tyvärr inte.
Historiska museet har lätt att hitta anledningar att
inte låna ut. Men det är inte mer än rätt, anser jag, att
fornfynden visas i närheten av fyndplatsen. De är
viktiga dragplåster inte minst för kulturverksamheten
och kulturturismen i hela landet.
Tidigare har jag reserverat mig till förmån för
detta, men i dag nöjer jag mig med ett särskilt yttran-
de. Om jag efter valet återigen kommer in i riksdagen
återkommer jag säkerligen i frågan.
Fru talman! Även den industrihistoriska miljön
vill jag säga några ord om. En betydande del av det
industrihistoriska arvet förvaltas av småföretagare
som fortsätter att förvalta tidigare generationers verk-
samhet utan den lönsamhet som de skulle behöva,
vilket också innebär att de har väldigt små möjlighe-
ter att underhålla och bevara sitt arv till kommande
generationer. Det är viktigt att vi i Sverige kan bevara
industrihistoriskt intressanta miljöer. Då tänker jag
t.ex. på smedjor, affärer och kvarnar.
Apropå kvarnar är det inte många som i dag driver
gamla vattenkvarnar. I närheten av där jag bor fanns
det en kvarn fram till slutet av september 2001. Då
drabbades orten av ett enormt vattenflöde. Den å vid
vilken kvarnen låg och från vilken kvarnen fick sitt
vatten valde att bryta sig igenom en annan ås och tog
därmed en ny riktning. Det gjorde att den här gamla
kvarnen inte längre hade något vatten. Naturligtvis
fick den då stängas. Men om det hade funnits pengar
till att återställa den ursprungliga åfåran skulle den
här ca 140 år gamla kvarnen, som alltså fortfarande
var i bruk när detta hände, ha kunnat vara i bruk även
i dag.
Jag har talat med Riksantikvarieämbetet i frågan,
och man håller med om att sådana här gamla miljöer
måste bevaras. Men pengarna saknas. De tappra
människor som trots dålig lönsamhet förvaltar det
gamla arvet behöver få stöd till sin verksamhet, anser
vi. Där har vi ett särskilt yttrande. Jag har alltså valt
att inte reservera mig till förmån för vår motion.
Det finns många andra historiska byggnader som
jag skulle kunna tala om, men andra centerpartister
kommer senare i debatten att tala om dem.