Fru talman! Det var egentligen lockande att hoppa
in i den föregående diskussionen. Hillevi Larsson står
här och talar väldigt snällt och vänligt om att så här är
det och det är inte bra, och så här är det inte bra. Se-
dan kom hon in på skogsfrågorna och då sade hon:
Men är det nu så, kanske vi måste göra någonting åt
det. Jag har hela tiden väntat på att få höra vad det är
man vill göra åt de här sakerna som inte är bra. Jag
förstår att det ligger väldigt mycket i det som Birgitta
Sellén sade här, att man är inställd på att man inte
behöver göra någonting åt det här efter den
15 september, för då är det någon annan som får göra
det.
Låt mig knyta an till en av de frågor som togs upp
av Hillevi Larsson när det gäller Uppåkrafynden och
Lunds universitets historiska museum. Det är ganska
makabert att se att på den utställning som man efter
bästa förmåga har gjort av denna fantastiska samling
av fynd som skildrar en hel del står det ett antal dato-
rer som man inte kan använda - jag var där så sent
som häromveckan - därför att man inte haft råd att
åtgärda de problem man har med servern. Man kan
alltså inte visa det som där finns. Det är faktiskt illa.
Vi har ofta haft den här frågan uppe till diskussion i
utskottet, och då kan man säga att det borde ha gjorts
något åt detta från regeringshåll. Det är fråga om både
pengar och organisation. Men vi vet ju att när vi från
moderat håll har föreslagit att man ska se över orga-
nisationen av museiväsendet och motsvarande i Sve-
rige har det mötts av kalla handen dessvärre.
Fru talman! Självfallet står vi bakom samtliga vå-
ra reservationer, men jag ska inte göra något yrkande
på någon av dem. Det har Jan Backman redan gjort i
sitt inledningsanförande här.
Jag ska först ta upp ett par reservationer som på
sitt sätt hänger ihop. Det gäller reservationerna 3, 8, 9
och 11, som alla har med utgrävningsverksamhet att
göra.
Riksantikvarieämbetet har en oerhört splittrad
roll. Det försvårar och hämmar, som vi ser det, kon-
kurrens. Det innebär att man som tillsynsmyndighet
samtidigt ska granska sin egen verksamhet när den
sker i fält. Det finns även andra saker som Riksantik-
varieämbetet, som borde renodlas och bli en ren sek-
torsmyndighet, borde lämna till någon annan. På
Birka borde det bli på samma sätt som i Eketorp, dvs.
att man samarbetar och lämnar över ansvaret till regi-
onala och lokala myndigheter. Kanske det vore till-
fälle att igen diskutera om inte det här borde skötas på
samma sätt som man gör i Storbritannien med sin
National Trust. Där har man en särskild organisation
som ansvarar för mycket av tillsynen, vården och
handhavandet av arkeologiskt och kulturhistoriskt
värdefulla platser.
När det gäller reservation 8 kan vi konstatera att
det sedan länge finns möjlighet att upphandla arkeo-
logiska undersökningar på ett sätt som dock är försvå-
rat genom att man inte har samma lagstöd för det som
när det gäller lagen om offentlig upphandling. Vi
tycker att man även för arkeologiska undersökningar
skulle tillämpa den lagstiftningen. En enkel ändring
skulle kunna ge resultat, man skulle spara tid och
pengar.
En annan sak är att vi i vår moderna tid kan kon-
statera att man dessvärre använder sig av ett antikve-
rat anbudsförfarande. Det behöver man ju inte göra.
Antikverade lagar och antikverad teknik är inte nöd-
vändigt när det gäller sådant som har med antikvitets-
handläggande att göra. Jag tänker då på det elektro-
niska anbudsförfarandet.
Länsstyrelsernas av Riksantikvarieämbetet givna
verkställighetsregler i fråga om arkeologiska under-
sökningar måste bringas i överensstämmelse med
lydelsen i lagen om offentlig upphandling. Det är inte
särskilt svårt att göra det. Vi är förvånade att inte
någon annan har hakat på detta.
I reservation 11, som delvis har med den tidigare
reservationen att göra, tar vi upp frågan om hand-
läggningstider. Det är klart att det uppstår konflikt då
och då mellan den som vill exploatera och den som
vill bevara. Men den formella processen är i dag
sådan att det kan ta mer än ett år innan t.ex. en arke-
ologisk utgrävning kan påbörjas. Vi vet alla att med
vårt klimat är fältsäsongen för arkeologi i stort sett
begränsad till den varma årstiden. Det kan innebära
att det tar ett och ett halvt år från det att en exploatör
lämnar in en ansökan till det att han eller hon kan
köra i gång ett projekt. Det är inte så ovanligt.
Vi vet att det kan vara avgörande för om verk-
samhet över huvud taget ska komma till stånd eller
inte om man får en chans att någorlunda snabbt få ett
klart besked. Antingen får exploateringen ske eller så
får den inte ske. Dessvärre tövar man här så länge på
grund av regelverket och krångel framför allt på läns-
styrelserna att man kan försinka eller t.o.m. förhindra
genomförande av viktiga projekt.
Fru talman! Reservationen 13 gäller arkeologiska
massfynd. Jag kan väl erkänna att jag har varit med
och skrivit motioner om det innan jag hamnade i
riksdagen. Jag skrev om det, och det väcktes frågor
om det av en dåtida riksdagsledamot. Det gällde då
med hänvisning till de stora fynden i samband med
utgrävningen av Ostindiefararen Götheborg ute på
Göteborgs redd.
Vi vet att det där rör sig om ca nio ton pors-
linsskärvor motsvarande något över 9 miljoner skär-
vor. Utav dessa får man, eftersom de är hämtade på
utgrävningsplatsen, icke avyttra en enda om icke
regeringen ger tillåtelse. Vi tycker att det är ganska så
eländigt att man inte har kommit till skott i den frå-
gan. Vi vet att nuvarande riksantikvarie inte tycker att
det skulle vara något konstigt, men det har ändå inte
blivit av att så har skett.
När det gäller den här typen av icke-unika mass-
fynd skulle de många gångar kunna hjälpa till att
finansiera en del verksamheter, och man skulle dess-
utom bli av med en hel del förvaringsbekymmer. I
samband med att Landstingsförbundet byggde sitt nya
hus här på Söder i Stockholm hittade man vill jag
minnas 120 000 kritpipor i ett gammalt lager från
1700-talet. De förvaras nu till stora kostnader. De får
inte avyttras trots att det ute i världen finns många
som skulle vilja ha ett par stycken sådana.
Det tidigare Arkeologiska museet i Göteborg hade
på 70-talet - det har inte blivit så många utgrävningar
sedan - flintavslag som inte på något sätt var unika.
Det var flintavslag från gamla verkstäder och sådant
som vägde mer än sju ton. Inte heller sådant får man
avyttra.
Det är inte bra att det är på det sättet. Det finns
varken vetenskapligt eller annat värde i det. Men
däremot skulle kanske försäljning att detta kunna ge
en del tillskott till de pengar som behövs både för
kulturminnesvård och för kulturverksamhet över
huvud taget.