Fru talman! Det är många frågor som är väckta i
det här ärendet, men jag tänkte lyfta upp några som
jag tycker är de mest intressanta.
Först gäller det Unescos världsarvskonvention.
Charlotta Bjälkebring har varit inne på den frågan,
och jag tänkte utöka informationen lite. I dag har
Sverige tolv objekt. Sammanlagt i hela världen finns
721. Vi har kommit fram till att vi från svensk sida
ska ansöka om ett projekt per år just för att slippa in
andra från andra länder, framför allt utanför Europa.
Det är precis som Charlotta sade mycket allvarligt att
två tredjedelar finns i Europa. Den globala strategin
bör vi medverka till. Annars är det många bra förslag
som har kommit in, men vi vill begränsa oss. Det
ankommer inte heller på riksdagen att fatta beslut om
nomineringar.
En annan intressant fråga är Riksantikvarieämbe-
tets informationsuppgift att se till att kulturmiljön
kommer in på ett bra sätt i samhällsplaneringen. Där
har vi från kulturutskottet föreslagit att man ska un-
dersöka om Riksantikvarieämbetet verkligen har
tillräckliga möjligheter att med dagens regler hävda
kulturmiljöintressena när man ställer dessa intressen
inte minst mot Vägverkets och Luftfartsverkets in-
tressen. De behöver eventuellt förstärkas.
En annan viktig fråga gäller den elektroniska re-
volution som rör området. Det handlar ju om kom-
munikation digitalt, elektronisk kommunikation. Där
sker nu en översyn i Regeringskansliet om det finns
några hinder i formkraven, lagar och förordningar för
att man ska kunna använda datorns hjälp så mycket
som möjligt för att kommunicera lättare. Det arbetet
stöder vi naturligtvis.
En viktig fråga som kommit upp under debatten är
fornfyndsplacering. Det finns ett önskemål att man
ska placera det så nära som möjligt den plats där man
har hittat det. Det här gäller inte minst i Uppåkra där
några har skrivit motioner om att kunna placera forn-
fynd upphittade i Uppåkra i Skåne.
Enligt dagens regler är det så att om man har lo-
kala och regionala önskemål kan man ansöka om
placering lokalt, om inte, hamnar föremålen automa-
tiskt på Historiska museet. Det finns speciella saker
som gör att man placerar dem centralt, även om det
finns regionala önskemål. Det är om det är av natio-
nellt intresse, om det behöver tillgängliggöras för
forskare, om det saknas sådana föremål i de natio-
nella samlingarna och om de hör ihop med andra
föremål från samma fyndplats. Säkerhetsaspekten är
givetvis är också viktig, säkerheten för föremålen
måste vara fullgod. Men annars finns det inget hinder
för att ansöka om placering regionalt och lokalt. Det
finns också goda möjligheter att låna ut och deponera
till andra museer runtom i landet.
I just Uppåkra är detta framför allt en regional
fråga. Där försiggår nu diskussioner mellan Region
Skånes kulturnämnd och övriga intressenter i områ-
det. Man planerar också ett arkeologiskt upplevelse-
centrum för att visualisera Uppåkras med omnejd
historia. Så det finns många olika sätt att se till att
placera föremål så nära fyndplatsen som möjligt.
Möjligtvis kan man ibland ifrågasätta reglernas till-
lämpning, men det är trots allt inte riksdagens upp-
gift. Över huvud taget när saker kritiseras är det ofta
tillämpningen och inte själva lagen som det är fel på.
Ett exempel där det finns en mycket god lagstiftning
är gravvårdar av kulturhistoriskt intresse. Där finns
ett omfattande regelverk som syftar till att gravvårdar
där gravrätten har gått ut, alltså den tid som gravste-
nen får vara där, ska kunna bevaras så att man inte tar
bort kulturhistoriskt intressanta gravvårdar. Där kan
man möjligtvis se att tillämpningen inte alltid funge-
rar, men lagstiftningen är mycket bra, och det är ju
riksdagens uppgift att lagstifta.
När det gäller fornlämningar i skogsmark är det
tydligt att det är två intressen som står emot varandra,
att döma av motionsfloden i det här ämnet. Å ena
sidan är det behovet av skydd för fornlämningar i
skogsmark, å andra sidan är det markägarens och
brukarens intressen. Det rör sig om ekonomiska in-
tressen, att markägarna inte ska lida ekonomisk för-
lust, och även om tids- och användingsaspekter. Man
vill ha tillgång till marken. Här pågår ett mycket
omfattande arbete, inte minst för att kartlägga forn-
fynd i skogsområden.
Hittills har man avsatt 20 miljoner för att invente-
ra de kulturminnen som finns och för att bedöma
ytterligare behov av att skydda dessa kulturminnen.
Som tidigare har sagts har ökningen av anslaget till
kulturmiljövård med 46 miljoner kronor kommit till
mycket god användning.
Sedan finns det ett projekt som heter Skog och
historia som syftar till inventering, utbildning och
information. Det avsätts 90 miljoner kronor per år för
detta projekt, vilket till stor del täcker upp de mo-
tionskrav som har framförts.
Det pågår också vidareutbildning av skogsentre-
prenörer, maskinförare, skogsarbetare och skogsåka-
re. Det finns vissa möjligheter för brukaren att få
ersättning enligt vissa fastställda regler. Jag tror att
projektet Skog och historia kommer att visa om reg-
lerna är tillräckliga. Man kommer inom projektet att
få erfarenhet av i hur stor utsträckning som brukare är
tvingade till inskränkningar i markanvändningen.
Eventuellt måste reglerna ändras, men det finns redan
regler om ersättning.
Det viktigaste att komma ihåg i sammanhanget är
att inte ställa dessa två intressen emot varandra och
inte bara tala för brukarna eller bara för vikten av att
bevara de fornminnen som finns. Man borde försöka
att ha en balanserad syn på helheten.
Den särskilda utredare som regeringen har avise-
rat ska titta på ett förbättrat skydd av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse. Jag tror att många av de krav
som har framförts i motionerna kommer att tas upp i
denna utredning. Därför tycker vi socialdemokrater i
utskottet att det är väldigt viktigt att utredningen
kommer i gång. Regeringen har aviserat att den ska
komma i gång innan sommaren, och vi vill poängtera
att det är viktigt att utredningen kommer i gång innan
mandatperiodens slut, eftersom den aviserades för två
år sedan.
Avslutningsvis: När det gäller internationella
konventioner anser vi att det är väldigt viktigt med
samarbete och solidaritet med andra länder och med
respekt för kulturarv i andra länder. Det pågår nu ett
arbete som syftar till att Sverige ska ansluta sig till de
konventioner som tas upp i motionsförslagen, Haag-
konventionen, Unidroitkonventionen och Unesco-
konventionen.
Det finns vissa lagtekniska problem eftersom det
krävs ändringar i svensk lagstiftning, och där vill vi
samordna oss med andra länder, inte minst med Nor-
ge och Danmark. Men arbetet är alltså på gång.
När det gäller konventionen om kulturarv under
vatten har bl.a. Estoniakatastrofen visat att det kan
uppstå problem när det finns olika lagstiftningar.
Vissa länder runt Östersjön har anslutit sig medan
andra inte har gjort det. Men det finns inget hinder att
i framtiden ansluta sig till denna konvention, men vi
hade gärna sett att man inte hade haft två olika lös-
ningar på gång samtidigt.
Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i betän-
kandet om kulturmiljövård.