Fru talman! Det är klart att man inte kan säga att
man skall vänta tills forskningen har gett oss mer. Det
vi redan kan göra utifrån försiktighetsprincipen måste
också göras. Jag har svårt att tänka mig hur en frizon
skulle se ut - att man skulle ha någon sorts reservat.
Men jag förstår att det snarare handlar om att hitta
rehabiliteringsinsatser för de värst utsatta, att det
skulle finnas någonstans att åka och faktiskt få kom-
ma ifrån och få rätt till hjälp och stöd. Jag är säker på
att det behöver utvecklas mycket fler rehabilite-
ringsinsatser för personer med de allra svåraste sym-
tomen.
Här måste man hela vägen göra det som går att
göra. Jag tror att det inte var förrän Semmelweis
praktik kunde bevisas och hur de sambanden såg ut
som det blev ett ordentligt genomslag. Det är förvisso
sant att man får räkna med att det först finns en stor
misstro. Våra metoder att mäta o.d. är säkert också
otillräckliga. Vi hamnar egentligen gång på gång i den
här diskussionen. Vilken är risken med vår moderna
livsstil, med vår högteknologiska livsstil? Vad är
baksidan och hur skall man väga de riskerna mot de
fördelar som en sådan här livsstil för med sig? Vad
händer med dem som ramlar emellan?
Detta bekymrar oss. Jag tycker att det ändå är vik-
tigt att debatten fortsätter och att myndigheter och alla
som skall ha med de människor som har symtom och
sjukdomar att göra följer de allmänna råden och sys-
tematiskt jobbar med att ge de här människorna hjälp
och stöd.