Fru talman! Bara detta att vi upprepade gånger
diskuterar den här frågan offentligt tror jag är väldigt
viktigt. Detta är ju en grupp som kan beskriva känslan
av att känna sig övergiven och misstrodd i allt som
händer, många gånger också i kontakten med myn-
digheter. Jag har själv blivit uppringd av en man som
bodde i en bil och som sade att han inte ens kunde ha
bilradion kvar längre. Fullständigt övergiven kände
han sig. Vad gör man?
Jag vet inte om det skulle gå att skapa någon fri-
zon. Hur skulle den se ut, och var börjar man? Det är
en jättesvår uppgift. Jag tror ändå att det måste börja i
den ända som Marianne Andersson och Görel Thur-
din sade: Vi måste börja fundera på hur vi skall före-
bygga detta, hur vi skall kunna ingripa tidigt och
systematiskt ta oss an det. Jag tror att de allmänna råd
som nu har kommit kan spela en viktig roll. Här går
man systematiskt igenom allt - hur diagnostiseringen
skall se ut, hur behandlingsgången skall vara, vilka
prover man skall ta samt hur man skall behandla och
bemöta personer som kommer med dessa symtom.
Här har också Riksförsäkringsverket varit med.
Jag vill nog ändå säga att vi upplever att Riksför-
säkringsverket numera tar det här på största allvar.
Meningen är ju att man skall ta ställning till funk-
tionsnedsättningen, inte till diagnosen. Om man har
en nedsatt funktionsförmåga är det detta man skall
bedöma.
Jag vill också säga att jag tror att det är väldigt
viktigt att Rådet för arbetslivsforskning gör denna
kontroversstudie, eftersom man får så många mot-
stridiga uppgifter. En person undersöker på ett sätt
och får fram ett resultat. Sedan kommer någon annan
och säger att det inte fungerar på det sättet eller att
man inte kan dra dessa slutsatser. Då gör rådet en
kontroversstudie som skall klargöra skilda gruppers
åsikter och slutsatser, på vilken grund de har kommit
fram till dem, orsakerna till elöverkänslighet och vilka
åtgärder som kan vara viktiga i dessa sammanhang.
Det är säkert fortfarande en ganska mödosam väg
fram när det gäller detta. Men det viktiga är att de
som är drabbade känner att någon lyssnar, ser och tar
sig an detta och att vi försöker göra detta ganska sys-
tematiskt.
Jag tror att vi är eniga om att det behövs mer kun-
skaper. Man måste ständigt utveckla metoderna, be-
mötandet och kunskaperna.