Fru talman! Jag tackar först socialministern för
svaret. Jag uppskattar att regeringen avser att följa
frågan med stor uppmärksamhet, likaså att elöver-
känslighet kommer att uppmärksammas i utredningen
om personer med funktionshinder. I och med det har
regeringen visat att man anser att det handlar om ett
funktionshinder att vara elöverkänslig. Jag uppskattar
också att bemötandet skall förbättras, att ministern har
den inriktningen att bemötandet måste förbättras och
att de elöverkänsligas situation måste förbättras.
Det är just bemötandet som har gjort att jag har
ställt den här interpellationen. Vi har ju för inte så
länge sedan haft en annan diskussion här.
De människor vi pratar om är svårt elöverkänsliga.
De kan inte bo i vanliga bostäder. De får inte den
hjälp de har rätt till från samhället. Med tanke på
deras fysiska handikapp - fysiskt handikapp är precis
vad det handlar om - får de alltså inte den hjälp de
behöver.
Skall vi ha möjlighet att möta det här handikappet
måste vi erkänna att det finns. Kommunstyrelsens
handikappråd i Stockholms stad anser att det är ett
problem för samhället. Man anser att det är en kata-
strof för den enskilde. Och då måste vi som ansvariga
beslutsfattare inse att vi på något sätt måste leda ut-
vecklingen på det här området. Vi kan inte bara sitta
ned och vänta på att vetenskapen har kommit till
exakt samma slutsats.
Så till det här med att man inbillar sig saker och
ting. Jag tycker inte heller om uttrycket upplevda
symtom. Kvinnor, mammor, lämnar inte sina småbarn
frivilligt. De bosätter sig inte frivilligt ute i skogen i
torp som inte har någon värme på nätterna, där det är
kallgrader när de skall gå och lägga sig, där det är
dragiga golv och dåliga omständigheter. De tål inte
telefoner, och de kan inte ha någon kommunikation
med omvärlden utan att de har anhöriga som kan fara
till dem.
Det finns kanske 500 personer som är så här svårt
elöverkänsliga. Jag vet inte riktigt, men det har sagts
så. De här svårast sjuka saknar bostad, och därmed
har de inget skydd. De kan inte leva med sin familj.
Deras barn förlorar alltså rätten att vara med båda
sina föräldrar i och med att någon av dem måste flytta
hemifrån. De saknar sjukvård, eftersom det inte finns
ställen där de elöverkänsliga kan tas in utan att bli
ännu sämre. Och vad finns det för elsanerade ålder-
domshem när de blir gamla? Här öppnar sig perspek-
tiv som vi inte vet vidden av, eftersom vi inte vet om
vi själva drabbas förr eller senare.
De drabbade saknar ibland sjukpenning, just på
grund av det här med diagnos och symtom som man
har diskuterat. Nu finns det klara direktiv från Soci-
alstyrelsen som säger att har man symtom skall man
uppfattas som sjuk, vare sig det nu är elöverkänslighet
eller någonting annat, och det är ju bra. Men flera blir
i alla fall nekade sjukpenning. De saknar arbete, stu-
dier, transporter och kommunikationer. Man får hela
sitt liv slaget i spillror. Sedan kan man också förnekas
rätten till sitt eget förstånd, eftersom man ibland stig-
matiseras och psykosomatiseras. I ett demokratiskt,
miljömedvetet rättssamhälle kan alltså den miljösjuke
egentligen fråntas alla sina mänskliga rättigheter.
Detta är någonting som inte kan accepteras och som
man måste ta itu med.
Om vi nu anammar den tekniska utvecklingen helt
och fullt, utan kritiska ögon, vill jag fråga ministern:
Hur och var skall de som inte tål tekniken i framtiden
bo och leva? Nu när barn i sjuårsåldern visar tecken
på elöverkänslighet - SIF har tagit fram sådana rap-
porter - frågar jag mig: Vad skall vi göra? Vilken
hjälp har dessa människor rätt till? Hur tycker minis-
tern att vi skall jobba med den här frågan i framtiden?