Fru talman! Vi är flera som är väldigt oroade över
utvecklingen när det gäller behandlingen och bemö-
tandet av de elöverkänsliga. Precis som Görel Thur-
din sade finns det alltifrån de som är svagt elöver-
känsliga, som jag själv, till sådana som är riktiga
elflyktingar i vårt land, människor som flyr utan att ha
någonstans att fly. De far omkring som människor
utan rot och försöker med hjälp av husvagnar eller
husbilar hitta ett ställe att kunna vara på.
Problemet är att dessa människor ofta inte tas på
allvar, trots att vi har hört att det är myndigheternas
roll att ta symtomen på allvar. När människor som är
väldigt svårt drabbade t.ex. får tips om att gå beting-
ningsterapi visar det att man inte riktigt har förstått
problemet.
Vi måste finna en hjälp för de människor som har
råkat värst ut, någonting som kan rädda dem. En del
råkar väldigt illa ut, t.o.m. avlider efter vad jag har
förstått. Då är frågan: Kan man skapa en frizon nå-
gonstans för dessa människor? Det finns olika inrätt-
ningar som man har försökt att göra elfria, men det
finns ingen riktig frizon för de värst drabbade.
Jag skulle vilja fråga socialministern om man på
något sätt skulle kunna hjälpa till att skapa en möjlig
frizon för de människor som är värst drabbade.