Fru talman! Jag uppskattar väldigt mycket soci-
alministerns sätt att ta sig an denna diskussion i dag,
och jag tror att det kommer att ha stor betydelse.
Beträffande forskningen så var det en läkare som
ansåg att man skulle tvätta händerna vid barnafödan-
de. Denna läkare blev utskrattad från början. Det här
handlar ju om sådant som är främmande. Därför för-
söker många förtränga det. Det är detta som vi först
måste tränga igenom.
Försäkringskassan i Stockholm har gjort en intres-
sant undersökning om långvarigt sjukskrivna. I sam-
manfattningen står följande:
"Sjukskrivningen har inneburit en kraftigt försäm-
rad ekonomi. Smärtan och ekonomin har beskurit
deras handlingsutrymme och förändrat deras livsstil.
De har bemötts med misstro och misstänksamhet av
såväl sjukvården som försäkringskassan och de kän-
ner sig kränkta, nedstämda och hjälplösa. De förstår
inte reglerna i socialförsäkringssystemet och tycker
inte att de får information om vad som gäller."
Dessa människor vill helst av allt att gå tillbaka till
arbetet.
Detta är en undersökning som försäkringskassan i
Stockholm har gjort.
Jag tycker att den kunskapsöversikt, När åsikter
blir handling, som Bengt Lindqvist har lett är mycket
intressant. Man har där studerat hur attityder avspeg-
las i handling när det gäller människor med sjukdo-
mar och handikapp. Det framkommer då att män i
större utsträckning än kvinnor beviljas ersättning och
med högre belopp. Män har lättare än kvinnor att få
hemtjänst. Det uppfattas av utredaren att det är en
systematisk om än omedveten diskriminering på
könsmässig grund. I en annan utredning framkom
också att handikappforskning i allmänhet utmärks av
en häpnadsväckande könsblindhet. Man ser inte dessa
skillnader.
En slutsats som framkommer här är:
Att vara kvinna, funktionshindrad och av annan
etnisk härkomst innebär ett ännu större handikapp.
Utifrån det område som vi diskuterar i dag kan jag
konstatera att det räcker med att vara kvinna och
funktionshindrad för att man skall ha sämre legitimitet
och få sämre gehör från myndigheterna. De flesta är
ju kvinnor bland dem som är mest utslagna. Det är
dessa kvinnor som vi far ut i skogen och hälsar på,
och det är från dem som vi får förtvivlade brev från.
De är verkligen förtvivlade. De kan inte behålla ma-
ten, och de är fruktansvärt sjuka. Ändå kan de ibland
bli fråntagna sina assistenter, eftersom man är less på
dem. Man tycker att så mycket har satsats på dem att
det nu får vara bra.
Vi måste hjälpas åt i detta sammanhang. Det finns
för liten kunskap också. Det finns kommuner som har
satsat på att skapa bostäder åt dessa människor. Men
man har då inte ens undersökt om det är strömförande
ledningar intill husen. Man har alltså inte använt nå-
gon kunskap från den forskning som ändå de facto
finns. Man borde leta reda på områden med ra-
dioskugga, så att det finns områden där inte alla dessa
vågor korsar varandra och försöka bevara dem och
inte sätta upp antenner m.m. som förorsakar försäm-
ringar. På något sätt måste vi hjälpas åt att skapa
något slags frizon. Jag tror att det är nödvändigt. Då
kanske man också har möjlighet till forskning på ett
annat sätt på de människor som hamnar i en sådan
frizon. Det är alltid viktigt med kunskap.
Det finns ju forskning på området. Per Arne Öck-
erman har ju visat att elöverkänsliga personer får
skador på blodkropparna efter elexponering. Man har
även konstaterat DNA-förändringar osv. Det finns
alltså saker att ta fasta på.
Det visar sig nu också att dessa människor vägras
prövningstillstånd när de vill överklaga dessa beslut.
Det innebär en fara i rättssäkerhetssystemet.