Fru talman! Det var fantastiskt att se Alice stå i
talarstolen och tala med två språk. Jag kommer från
Härnösand, och det är en stad som har Kristinaskolan.
Den rekryterar barn från två tredjedelar av Sveriges
yta. Senast i morse talade jag med studierektorn, och
de tycker naturligtvis att det förslag vi nu lägger fram
på bordet är fantastiskt bra och ett steg i rätt riktning.
Så bra att ni har tagit Norrlandsmodellen, sade de. Jag
undrade vad det var, och fick svaret att det innebär att
flera föräldrar går på utbildning tillsammans. Då sitter
det inte tre familjer i en stad och tre i en annan hem-
ma för sig själva, utan de får utbildningen tillsam-
mans.
Men det finns orosmoln på himlen. Nu pågår ut-
redningen om funktionshindrade barn i skolan, och i
den kommer det kanske att föreslås att Kristinaskolan
skall kommunaliseras. Därför är man rädd för att
pengarna inte kommer att räcka till och för att peng-
arna skall försvinna i ett stort, svart hål. Det finns
alltså också moln på himlen.
För de döva och hörselskadade är det viktigt att få
ha en sammanhållen skola i nio år, precis som för de
andra. Det är även viktigt att syskon och andra barn
får gå i skolan. Så har vi haft på Hofskolan. Men
eftersom det inte fanns plats för alla när man gjorde
rum för årskurserna 1-9 har man flyttat ut dem som
skulle ha gjort skolan till en blandad skola.
Förra året skrev jag en motion om att jag tycker att
alla förskollärare skulle ha utbildning i teckenspråk.
Det är ett språk som vi alla är i behov av, och barn har
så enormt lätt att lära. Som Inger Davidson sade tar
det tid att lära sig, och man måste hela tiden träna.
Finns det några som kan göra det och leka in kunska-
pen, så är det barnen. Jag vidhåller att det är viktigt
att börja på ett tidigt stadium. Jag har själv en dotter
som är förskollärare, och hon tycker att detta skulle
vara alldeles utmärkt.
Men så kommer vi till nästa hinder: Var finns de
som skall lära ut? Var finns de här utbildningarna? I
dag är det brist på tolkar och lärare, och jag känner
mig handikappad när jag inte kan tala med hörselska-
dade på deras sätt. Jag tycker att det är vi som är
handikappade. Min utvecklingsstörda son har mycket
lättare att kommunicera med teckenspråk. Han kan
väldigt få ord på svenska.
Precis som Alice anser jag att det borde vara en
typ av utbildning som alla skall få tillgång till. Man
kan, som sades, börja med hemspråksundervisning -
det är okej. Men detta är så viktigt att alla i Sverige
borde få tillgång till det. Det är basen i vårt liv.
Jag hälsade på de hörselskadade ungdomarna på
deras fritis, och de berättade att de var isolerade. Jag
kan inte acceptera det. Vi pratar om mänskliga rättig-
heter och om att barnkonventionen skall följas, och i
Härnösand har vi ett fint exempel i Kiörningskolan,
som fått pris för sådant här. Men om man inte kan
kommunicera med alla och lyfta fram allas mänskliga
rättigheter är det en brist.
Jag vill nog gå ännu längre än vad betänkandet vi-
sar på. Det är ett steg i rätt riktning att även föräldrar-
na får tillgång till undervisning, men 240 timmar är
inte mycket. Det behövs träning och åter träning.
Under den förra perioden vi satt i riksdagen,
1988-1991, lyckade vi få igenom en professur för
teckenspråk, och det var ett sätt att höja statusen. Men
vi är beredda att kämpa vidare och följa utvärdering-
en. Sedan hoppas jag för allt i världen att det inte blir
tal om någon kommunalisering. Då finns risken att
man säger att det är för dyrt, att man behåller barnen i
hemkommunerna och inte betalar för att de skall få gå
på t.ex. Kristinaskolan. Om det blir en kommunalise-
ring måste man ha en värdstad och en värdskola.
Pengar skall öronmärks, så att man kan garantera
dessa barn utbildning.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan
i betänkandet, men personligen kommer jag nog att
rösta på Alice Åströms reservation.