Fru talman! Carina Moberg har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att förhindra att
kommuner säljer hela sitt allmännyttiga bostadsbe-
stånd. Bakgrunden till frågan är de förberedelser som
görs på olika håll för att sälja ut de allmännyttiga
bostadsföretagen till privata intressen. Interpellanten
anser att det är nödvändigt att reglera i vilken omfatt-
ning som kommunerna kan genomföra sådana för-
säljningar. De kapitaliserade bostadssubventioner som
realiseras i sådan fall bör enligt henne återföras till
staten.
Den fråga Carina Moberg tar upp är utomordent-
ligt allvarlig - och mycket grannlaga. Den svenska
bostadspolitiken har under mer än 50 år grundats på
en uppgiftsfördelning där staten svarar för att finan-
siella och legala instrument finns tillgängliga för
bostadsbyggandet och där kommunerna tar det fulla
ansvaret för att de bostäder som behövs också kan
erbjudas kommunens invånare. De kommunägda,
allmännyttiga bostadsbolaget blev ett av de mest cent-
rala verktygen för kommunerna i deras arbete med att
utveckla en väl fungerande bostadsförsörjning som
når alla medborgare. Allmännyttan är i dag den
största enskilda aktören på den svenska bostadsmark-
naden.
Uppbyggnaden av de kommunala bostadsföreta-
gen gjordes med bred politisk uppslutning i kommu-
nerna. Staten bidrog med en i stort sett heltäckande
finansiering som medförde att kraven på kapitaltill-
skott från ägarna kunde hållas nere. Den allmännytta
vi har i dag har således vuxit fram i ett samspel mel-
lan statens ekonomiska stöd och kommunernas kraft-
fulla och engagerade insatser.
Denna grundläggande ansvarsfördelning mellan
staten och kommunerna bör ligga fast. Det är också
utgångspunkten för den sittande parlamentariska bo-
stadspolitiska utredningens arbete. De minskade stat-
liga subventionerna till bostadsbyggandet till följd av
riksdagens olika beslut under senare år kommer snara-
re att öka kommunernas behov av inflytande över det
bestånd som redan finns för att de inom detta skall
kunna lösa bostadsförsörjningsbehoven för ständigt
nya grupper av människor.
Jag har stor respekt för den kommunala självsty-
relsen och den kommunala demokratin. Jag ser inte
gärna att staten griper in och överprövar kommunala
beslut som rör kommunernas egna angelägenheter.
Det kan finnas många goda skäl att i olika avseenden
förändra de kommunala bostadsföretagen. Det kan
handla om att bredda ägandet för att ge företagen
ökad stabilitet eller förbättra deras kapitalförsörjning.
Det kan handla om att förändra fastighetsbeståndet på
ett sådant sätt att sammansättningen förbättras och att
möjligheterna att tillgodose framtida hyresgästers
varierande behov ökar. Som ägare måste det vara
kommunens sak att pröva vad som bäst gagnar företa-
get och dess uppgifter. Det väsentliga är att kommu-
nen kan ställa betryggande garantier att den efter
förändringarna kommer att kunna fullgöra sina skyl-
digheter inom bostadsförsörjningens område minst i
samma omfattning som tidigare.
Inom några kommuner diskuterar man emellertid
något helt annat. Vad det handlar om är att av eko-
nomiska eller programmatiska skäl avlöva de kom-
munala bostadsföretagen på deras mest attraktiva
delar eller - som i det fall Carina Moberg refererar till
- i ett klubbslag och utan återvändo sälja ut allt det
som har byggts upp under generationers kommunal-
politiska strävanden. Frågan är om avsikten är att
lokalt introducera en annan bostadspolitik och en
annan socialpolitik än den riksdagen har beslutat om.
Om dessa tankar fullföljs ändras förutsättningarna för
den etablerade uppgiftsfördelningen inom bostadspo-
litiken på ett sätt som kan få återverkningar för de
framtida relationerna mellan staten och kommunerna
på detta område.
Jag följer utvecklingen med stor uppmärksamhet
sedan en tid tillbaka. Finns det skäl för det kommer
jag att överväga åtgärder för att motverka en sådan
utveckling som Carina Moberg skildrar.