Fru talman! Först vill jag tacka Carina Moberg för
hennes redovisning av sin ideologiska inställning i
den här frågan. Jag hade hoppats att den inställningen
omfattar alla socialdemokrater, men jag är inte helt
övertygad om det.
Jag har vid några tillfällen frågat Jörgen Anders-
son vilken roll kommunerna skall spela när det gäller
att föra en social bostadspolitik. Svaren har varit
undvikande, och hänvisningar till den bostadspolitiska
utredningen har varit vanliga.
Det mesta av lagstiftningen om kommunernas rät-
tigheter och skyldigheter togs bort av den borgerliga
regeringen under socialdemokratiska protester. Man
behöver inte upprätta bostadsförsörjningsprogram och
inte ha någon uppfattning om bostadsefterfrågan.
Bostadsförmedlingen avvecklas mer eller mindre, och
hyresgästernas inflytande har reducerats på flera
punkter. Det återstår att förlita sig på att den sociala
bostadspolitiken utövas av de kommunala bostadsfö-
retagen. Numera jämställs de med de privata bostads-
företagen, vars uppgift i första hand är att förvalta
ägarnas kapital och inte att föra en social bostadspoli-
tik.
I flera kommuner finns det långt framskridna pla-
ner på att sälja ut stora delar av de kommunala bo-
stadsföretagen, t.ex. i Uppsala, Gävle och Linköping.
Nackahem är alltså långt ifrån ensamt. I Gävle och
Linköping är planerna tills vidare avvärjda på grund
av omfattande protester. I Linköping ställs dock om-
fattande krav på ökad vinst i företaget, för att den
skall kunna delas ut till ägaren, Linköpings kommun.
Frågan till inrikesministern måste än en gång bli:
Vilken uppgift skall kommunerna ha? Vilken möjlig-
het har de i dag att föra en social bostadspolitik? Skall
de ha kvar sina bostadsföretag? På vilket sätt tänker
staten medverka till att den sociala bostadspolitiken
kan behållas? Utan kommunala bostadsföretag faller
ju faktiskt även bruksvärdesprincipen.
Staten inrättade en gång olika former av bidrags-
system för att ge alla möjlighet att efterfråga en god
bostad till ett rimligt pris. De kommunala bostadsföre-
tagen är en del av det kapital som många kommuner
nu är beredda att sälja ut till privata intressen.
Politiken på 80-talet och 90-talet har bäddat för
den här situationen. Det gäller inte minst skatterefor-
men som innebar att lägre inkomstskatt för dem som
tjänar bra byttes mot högre boendekostnader för alla.
Ändrade villkor för de kommunala bostadsföretagen
när det gäller räntesubventioner och moms har gjort
det svårt för många företag. I Sverige gäller faktiskt
Europas högsta boendekostnader just nu.
Allt fler måste byta lägenhet till mindre eller billi-
gare. Enligt Boverket har ca 250 000 hushåll hittills
gjort det, och över 500 000 hushåll tror att de måste
byta under de närmaste åren.
I den bostadspolitiska utredningen pågår ingen de-
batt om någon social bostadspolitik. Tvärtom talas det
där om de kommunala bostadsföretagens behov av att
öka sin soliditet genom ökade rörelsevinster eller
kapitaltillskott från ägarna, dvs. kommunerna. Jag
förstår att många kommuner då känner sig frestade att
sälja ut sina bostadsföretag för att slippa ansvaret.
Men vart tar då den sociala bostadspolitiken vägen?
Vad är ministerns inställning i frågan? Någon åsikt
måste han väl ha utan att alltid hänvisa till den bo-
stadspolitiska utredningen och dess uppdrag.