Herr talman! Statsrådet tycker att vi är för pessimistiska. Han tror inte alls att det kommer att ske ett medlemstapp i studentkårerna. Det trodde inte heller ni i regeringen när ni förstörde a-kassan. Inte trodde ni att en halv miljon människor skulle stå utanför.
Ni trodde inte att er politik skulle leda till att vi snart har Europas högsta ungdomsarbetslöshet. Det har vi vilken dag som helst. Ni trodde inte att försämringen av inträdesvillkoren i a-kassan skulle leda till att vi skulle få rekordlånga köer av unga människor som går på socialbidrag i dag. Ni trodde inte det, men det är verkligheten.
Jag tycker att statsrådet borde ägna sig åt annat än att tro. Lyssna på dem som lever i högskolornas och universitetens verklighet. Det är precis som Marie Granlund sade. Lyssna på universitetsledningar och studentkårer och den opinion som har funnits under framtagandet av det här förslaget. Det är väldigt få som bejakar det som regeringen nu gör.
Sedan denna regering tillträdde har den konsekvent och på bred front sett till att driva en politik som missgynnar de nya universiteten och de regionala högskolorna. Forskningspropositionen är väl det mest flagranta exemplet på det.
Jag är säker på att statsrådet vet att de nya universiteten har hamnat i ett slags strykklass. De har en rejäl uppförsbacke, som de naturligtvis gör allt för att komma uppför. Med detta förslag blir denna uppförsbacke än brantare.
Det finns inga pengar som ligger och skvalpar. Det kommer att bli så att resurser måste tas från befintlig verksamhet, med all sannolikhet från grundutbildningen, för att behålla samma standard på studentservice, studentinflytande, hälsovård, möjligheter till bostadsgarantier, och så vidare. Det har stor betydelse för att fortsätta att bryta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
De nya universiteten kämpar också hårt för att nå bra resultat, inte minst i mätningar av studenternas nöjdhet. Det är en viktig konkurrensfaktor. Inte minst Karlstads universitet, som jag säger är mitt, gör det. Men det går inte av sig självt. Det gör man genom enträget arbete och i nära dialog och samarbete mellan studentkår och universitetsledning och mellan studentkår och kommun. Allt detta arbete kommer nu att försvåras och försämras. Jag befarar också att en del av det till och med kommer att försvinna.
Jag inser att regeringen även i den här frågan har ett slags ideologiskt tunnelseende. Jag vill ändå ställa en fråga till statsrådet. Är statsrådet beredd att åtminstone efter en tid göra en utvärdering av reformen? Låt oss stå här i talarstolen om ett eller två år när vi har sett hur medlemsutvecklingen i våra studentkårer har sett ut och ser vad som i realiteten händer med en reform av detta slag. Fortfarande måste jag ställa mig frågan: Vad är det för logik i att ge fyra gånger så mycket statsbidrag till unga aktiesparare som till Sveriges studenter?