Herr talman! Som jag sade i mitt första inlägg är naturligtvis inte kårobligatoriet i sig något självändamål, men för mig har det alltid varit viktigt att om det ska avvecklas måste det avvecklas med varsamhet så att man inte riskerar studentinflytandet. Det måste helt enkelt få kosta. Det är orimligt att tänka sig att allt det arbete som utförs ska ske på någon sorts ideell väg.
När vi nu hade hamnat i det ekonomiska läget att pengarna inte fanns, varför var det då så bråttom? Varför kan man inte se att andra har gjort det misstaget förr? Det finns sådana exempel. Man kunde väl bryta en trend och försöka lära av andras misstag.
Varför kunde man inte se att obligatoriet så som det är i dag faktiskt innehållsligt funkar för dem som det berör. Regeringen säger ju själv i sin proposition att det fungerar bra i dag. If it ain't broke, don't fix it!
I stället för man egendomliga resonemang om att högskolorna ska få möjlighet att ge bidrag till kårerna. Jag är inte alls säker på att det stärker kårerna, att det ger dem en bättre ställning i förhållande till högskolan. Det är otroligt viktigt att man har en självständig ställning i förhållande till högskolan, att man inte är beroende av högskolornas bidrag.
Kårerna ska få söka sponsorer. Här pekar regeringen på möjligheter inom branschområdena med allt vad det öppnar för väldigt ojämlik inkomstfördelning till detta studentinflytande.
Herr talman! Jag är så ohyggligt gammal att jag var med redan före 1968. Vi hade ett obligatorium då, men vi hade inte särskilt mycket studentinflytande, så det är verkligen inte obligatoriet som hjälper här. Det vet jag. Men jag vet också hur oerhört värdefullt detta studentinflytande är. För mig är det ofattbart att man vågar riskera det på det här viset. Varför så bråttom? Håll an!