Herr talman! Jag kanske får börja med en formalitet, nämligen påpekandet att kammaren har frågedebatter och kammaren har ärendedebatter. Det ni gör nu är egentligen att föra den ärendedebatt som kommer att äga rum om två veckor i frågeformen.
Ni tycker att det här är ett dåligt förslag som inte bör genomföras och framför vissa frågor kring det. Ni har dragit slutsatsen i ert parti att det här inte bör genomföras, och det ska debatteras om 14 dagar. Vi kan gärna återkomma, men nu råkar det vara så att jag tycker att det här är en viktig och intressant fråga. Jag har absolut inget emot att prata om den i kammaren redan nu.
På en punkt verkar det som om vi talar förbi varandra. Jag kan inte riktigt förstå att inte ni kan förstå regeringens synsätt. När Berit Högman säger att det här kan komma att minska kårernas intäkter med 85 procent är vår poäng att det vet vi inte. Det inträffar bara om väldigt få studenter vill vara med.
Man kommer inte bort från att också Erland Ringborgs förlag någonstans byggde på en gissning, en bedömning av hur många studenter som kommer att gå med. Då har vi stannat för att det är rimligt att i det här skedet vara optimistisk. Allt annat skulle skicka signalen: Ni behöver inte gå med som medlemmar. Det här ordnar staten. Så lägg era pengar på annat!
Berit Högman var i en helt orimlig passage av sitt inlägg inne på att vi skulle vara emot fackföreningar. Sanningen är att det vi gör nu är att använda bilden av fackföreningarna som bild för vad studentkårerna skulle kunna bli.
Vi har inget fackföreningsobligatorium i Sverige. Jag vet att Socialdemokraterna inte förespråkar det. Vi tycker att det är lika naturligt att kårerna blir studenternas fackliga föreningar där medlemskapet är frivilligt.
Jag kan bara bekräfta det ni helt korrekt citerar. Regeringens uppfattning är att studentinflytande är viktigt. Regeringen tycker dessutom att kårerna har en viktig roll för studenter på det sociala området. Precis som nämndes här gäller det inte minst nyblivna studenter och studenter från miljöer och familjer som inte har så stark egen studietradition. Vi är helt inställda på att dessa funktioner ska vara minst lika bra som förut.
Det skulle vara mycket lättare att föra den här debatten om ett eller två år. Då kommer antingen ni eller jag att ha rätt eller verkligheten ligga någonstans mittemellan. Därmed uppstår frågan: Vad gör vi då? Om det visar sig att det är väldigt få som går med och att de svaga kårerna har svårt att uppfylla sina förpliktelser när det gäller studentinflytande står vi inför ett reellt problem. Men att ta på sig det problemet i förväg är lite prematurt.
Man kan naturligtvis diskutera, som Marie Granlund gör, i termer av övergångsregler. Jag vill påpeka att de det första halvåret får något högre statsbidrag än vad de ska få i fortvarighetstillståndet, om den nuvarande bedömningen står sig. Vi kommer naturligtvis att följa detta mycket noga. Är det så att vi behöver göra någon brandkårsutryckning får vi naturligtvis vara öppna för att överväga det.