Herr talman! För mig har det varit viktigt att veta vad kårobligatoriets avskaffande skulle kunna innebära också beträffande den förändrade offentligrättsliga ställningen för kår och nationer. Jag har varit mycket angelägen om att när riksdagen tar ställning till den frågan måste man ha ett mycket konkret förslag att ta ställning till, inte ta ställning utan att veta vad som kommer därefter. Det har ju varit anledningen till att jag under den föregående mandatperioden inte har velat ta ställning till kårobligatoriefrågan innan det har funnits ett färdigt förslag.
Inte minst har det varit viktigt att se hur man löser de skatterättsliga frågorna för kårer och nationer när kårobligatoriet har avskaffats. Det har nu kunnat ske på ett godtagbart sätt. Vi har i skatteutskottet särskilt kunnat behandla de frågorna i anslutning till regeringens proposition, och jag tycker att det har kommit ut ett bra förslag till slut i det här avseendet.
Nu diskuteras närmare kårernas möjlighet att klara sin verksamhet, inte minst studentinflytandet, i ett förändrat läge. Jag tycker i likhet med statsrådet att det är märkligt att såväl debattörerna här som företrädare för kårerna har en sådan defaitistisk inställning beträffande hur många studenter man räknar med ska bli medlemmar.
Nu har vi vissa erfarenheter i Uppsala där vi har haft en så kallad nollösning beträffande nationerna. Där vet vi att det finns många studenter, distansstuderande, äldre studerande och studenter som kanske inte längre har ett intresse av att vara med i kår och nation, som har avstått medlemskapet i nation. Det är ungefär 70 procent av studenterna som har varit medlemmar. Jag tycker att det är en målsiffra som studentkårerna bör ha. Sjunker antalet lägre än 70 eller 50 procent minskar onekligen deras legitimitet att företräda studenterna väldigt tydligt.
Jag upplever det som mycket angeläget att studentkårerna kan ha en sådan verksamhet att de motiverar studenterna att i så stor utsträckning som möjligt lösa medlemsavgiften. Jag tycker att det är rimligt av regeringen att inte utgå från att medlemsantalet ska sjunka avsevärt utan att man utgår från ett rimligare mål. Så småningom får man se hur utvecklingen blir. Det tycker jag är en i hög grad rimlig lösning.
När man nu börjar jämföra med frimärkssamlare och aktiesparare i olika organisationer gör man dessutom den felaktiga jämförelsen att det bidrag som regeringen nu föreslår i så fall skulle bli högre per medlem ju färre medlemmar man får, eftersom man utgår från antalet studenter vid universitetet eller högskolan. Jag utgår från att studentkollektivet även i framtiden är berett att betala en del, precis som de har gjort hittills inom obligatoriet, för att kunna låta sig företrädas vid universitets och högskolors olika organ. Jag är inte lika bekymrad som väldigt många företrädare är redan initialt.
Onekligen skulle jag kunna vara bekymrad över att detta att man lägger målet så lågt skulle kunna bli ett självspelande piano. Jag tycker att det är viktigt för studentkårerna att markera betydelsen för studenterna av sin verksamhet och därmed säkerställa att man åtminstone får ungefär 70 procents anslutning.