Herr talman! Jag finner det något besynnerligt att statsrådet recenserar om vi ska ha interpellationsdebatter eller inte. Det är klart att det kommer en ärendedebatt. Men i dag har utskottet justerat betänkandet i ärendet. Det finns all anledning att diskutera detta och svara på de frågor som finns.
Statsrådet säger att det ska bli minst lika bra som förut, och så var också direktiven utformade. Studentinflytandet skulle bli lika bra som tidigare. Det är nästan bara Lars Leijonborg som tror att detta kommer att vidmakthållas.
Högskolorna och universiteten protesterar. Det är inte bara studentkårerna och studentorganisationerna som har gjort det. Lunds universitet, Uppsala universitet och många andra mindre högskolor har också protesterat mot detta. Det är väldigt få som tror att det kommer att vidmakthållas.
Det kommer att bli som a-kassan. Man dubblerar avgifterna och sedan blir själva försäkringen hälften så bra, och 500 000 lämnar den. Det är klart att det är många som också nu kommer att lämna. Politisk dogmatism går före att se hur verkligheten är.
Man tillsatte en utredning. Utredningen säger att för att vidmakthålla studentinflytandet borde statens bidrag vara tre gånger så högt som det som föreslås i propositionen. Men det gör ingen skillnad, säger Lars Leijonborg. Det är för mig fullständigt obegripligt.
Man säger i stället att universitet och högskolor ska vara med och finansiera detta. Universitet och högskolor är i dag väldigt trötta på att finansiera allt som regeringen lägger på dem.
Min fråga är också: Kommer inte beroendet att öka? Beroendet för studentkårerna måste väl öka när kårerna kommer i händerna på högskolorna för att kunna bedriva sin verksamhet.
Alla är överens om att kårerna bidrar till kvaliteten. Det är inte någon tycka-synd-om-verksamhet. De bidrar till kvalitet och till att utbildningarna blir bättre och att lärosätena utvecklas.
Vi får heller inte glömma biten att ta hand om nya studenter som kommer från ett annat ställe och flyttar och behöver hjälp. Det är vad det handlar om.
Vad Lars Leijonborg gör är att lösa problemet för byggnaderna men inte för människorna. För byggnaderna är det okej, och det accepterar även de borgerliga ledamöter som tidigare varit kritiska, men inte för människorna, studenterna. De är sekundära. Byggnaderna är viktigare.
Finns det inga som helst farhågor med förslaget? Vad är det som säger att Lars Leijonborg vid ett senare tillfälle kommer att skjuta till pengar om man inte gör det nu?
Min fråga om en övergångslösning kvarstår. Man sitter nu med ett stort ansvar både hos Sveriges Förenade Studentkårer och hos lärosätena när det gäller hur man ska avveckla. Det handlar om svåra juridiska frågor ibland, och man ska säga upp personal.
Min fråga är: Kommer regeringen aktivt att bidra med någon form av övergångslösning? Det är vad såväl lärosätena som de enskilda studenterna säger.
Lars Leijonborg säger att utredningen har gissat hur många som kommer att vara kvar. Det är självklart att man måste göra en sådan beräkning. Men det är inte sannolikt att det blir fler som kommer att vara kvar när man inte tillskjuter mer resurser.
Jag förstår inte hur det kommer att gå ihop. Lars Leijonborg visar på att studenternas röst inte är viktig. Studenternas röst kommer till stor del att tystna. Det kan vara bekvämt för en majoritet.