Herr talman! Som genom en ödets ironi, eller som
en följd av kammarkansliets eminenta planering har vi
i dag på den internationella kvinnodagen att debattera
och fatta beslut om anslag till jämställdhet. Just i dag
talas det mycket om att Sverige är världens mest jäm-
ställda land, att vi har världens mest jämställda rege-
ring och världens mest jämställda parlament. Och så
är det ju. Och det är bra.
Men vi moderater ser en betydande risk för att
uppmärksamheten i allt för hög grad fokuseras på den
matematiska jämställdheten, på ambitionen att nå en
jämn könsfördelning i varje beslutande församling, i
alla yrken, i alla samhälleliga funktioner - och det till
vilket pris som helst. 50-procentsstrecket tenderar att
bli ett övergripande mål i sig. Vi anser att den som
lägger sin ambitionsnivå på detta formella plan gör
debatten enkel för sig - enkel och ytlig.
Fortfarande finns det förvisso betydande skillna-
der mellan kvinnors och mäns reella villkor. Lång väg
återstår att gå innan vi i praktiken har uppnått en
jämnare fördelning av makt, inflytande och möjlighe-
ter till ekonomisk självständighet. Nu när de rent
diskriminerande lagarna och reglerna i stort sett har
avskaffats återstår den svåraste delen av jämställdhet-
sarbetet, nämligen att finna vägar att påverka männi-
skors attityder.
Jämställdhetsarbetet kräver insatser inom många
delar av samhället. Den attitydpåverkan som nu före-
står uppnås dock inte främst genom politiska beslut
utan genom att enskilda individer tar ett personligt,
praktiskt och moraliskt ansvar.
Jämställdhetsarbetet måste bedrivas långsiktigt. Vi
måste acceptera att det tar tid att i grunden förändra
människors attityder. Mycket av det jämställdhetsar-
bete som på sistone har bedrivits till följd av politiska
beslut har skett i form av olika projekt. Utvärderingen
av dessa projekt har emellertid ofta givit vid handen
att verksamheterna har klingat ut när projekttiden och
projektpengarna har tagit slut. I realiteten blir effek-
terna därför ofta kortvariga och ytliga.
Även världens mest jämställda regering synes ha
börjat tvivla på värdet av tillfälliga kampanjer och
projekt. Hur skall man annars förklara att regeringen,
i all tysthet och utan någon särskild motivering, drar
ner anslaget under G 2, Särskilda jämställdhetsåtgär-
der, med ca 30 % jämfört med innevarande budgetår?
Inte heller under utskottsbehandlingen har denna
mycket kraftiga besparing vållat någon debatt.
När det däremot gäller bidrag till kvinnoorganisatio-
nernas centrala verksamhet föreslås oförändrade an-
slag. På just detta område skall alltså inte de gängse
restriktionerna för statens utgifter gälla, trots att dessa
organisationer bedriver en verksamhet som efterfrågas
av allt färre kvinnor. Det senare framgår av att antalet
medlemmar i kvinnoorganisationerna har minskat
med sammanlagt drygt 10 000 under det verksam-
hetsår som ligger till grund för beräkningen av stats-
bidraget, enligt vad som redovisas i budgetproposi-
tionen. Allt sker enligt det gamla socialdemokratiska
receptet: Häll pengar över ett problem så löser det sig
självt!
Moderata samlingspartiet anser att bidraget till
kvinnoorganisationernas centrala verksamhet bör
minskas med 1 miljon kronor i förhållande till rege-
ringens förslag. Motivet härför är att alla verksamhe-
ter måste bidra för att vi skall uppnå stabilitet i de
offentliga finanserna och nå målet om en balanserad
budget till år 1998.
Herr talman! Med tanke på dagens betydelse är
det naturligtvis frestande att ge sig djupare in i själva
sakfrågan, den om jämställdhet mellan kvinnor och
män. Betänkande AU7 är emellertid ett rent anslags-
betänkande. Dessutom har regeringen aviserat att den
inom kort kommer att lägga fram en särproposition
om jämställdhetsfrågorna. Den kommer naturligtvis
att föranleda en ingående analys och debatt i denna
kammare. Jag avser därför inte att bränna av vårt krut
redan i den här debatten.
Jag nöjer mig avslutningsvis med att yrka bifall till
reservation nr 3 till betänkandet.