Herr talman! De flesta talare har i dag på något
sätt uppmärksammat att det är den internationella
kvinnodagen. Jag tycker också att det känns litet extra
högtidligt att just i dag tala om arbetsmarknadsutskot-
tets betänkande om anslag till jämställdhet.
Precis som talmannen i sitt anförande i morse på-
pekade är det viktigt att ta upp de tudelade känslor
som en internationell kvinnodag ger upphov till.
Å ena sidan är det vad man skulle kunna säga är
det tragiska, att kvinnors rättigheter alltjämt kränks i
stora delar av världen, eller att det här på hemmaplan
tog nästan 73 år från det att de första kvinnorna tog
plats i första och andra kammaren till att vi fick en
hyfsad fördelning i den svenska riksdagen. Det finns
andra ojämlikheter som fortfarande kvarstår i vårt
eget land. Jag tänker då främst på de stora, oförklarli-
ga och oacceptabla löneskillnader som kvarstår och
det viktiga med att ansvaret för hem och familj till
största delen fortfarande vilar på kvinnorna. Detta var
något av de negativa och några av de stora utmaning-
ar som vi har att jobba med under de kommande åren.
Å andra sidan tycker jag att det finns anledning att
peka på en viss optimism. Under det år som har gått
sedan vi senast firade den internationella kvinnodagen
har ju trots allt mycket hänt i Sverige. Bristerna i
jämställdhet har hamnat högt upp på dagordningen,
inte bara i politiken utan också på arbetsplatserna, vid
köksborden och vid diskbänkarna.
Det var ju en bred uppslutning i riksdagen förra
våren när Bengt Westerberg och den borgerliga rege-
ringen lade fram jämställdhetspropositionen Delad
makt - delat ansvar. Den innehöll pappamånaden som
är så viktig för att ge incitament och stöd för de fäder
som vill ta ut föräldraledighet.
Också jämställdhetsplanen är ett kraftfullt instru-
ment för att kartlägga brister och låta arbetsgivare,
fackföreningar och arbetstagarrepresentanter hjälpas
åt att komma till rätta med orättfärdigheter på arbets-
platserna.
Jämställdhetslagen är exempelvis inte längre för-
handlingsbar. JämO har fått ökade resurser. Nu finns
det experter på jämställdhet vid landets länsstyrelser.
Vidare finns den kvinnliga näringslivsakademin.
Detta är bara några exempel på kraftfulla och positiva
förändringar som har skett under de år som har gått.
Dessa beslut innebar i sig ett viktigt trendbrott i
den passivitet och nedåtgående spiral som jämställd-
hetssträvandena fick utstå under framför allt 80-talet.
De beslut som vi i dag har att fatta om anslag till
jämställdhetsarbetet har till stor del sitt ursprung i den
proposition som riksdagen tog ställning till förra vå-
ren.
I morse använde Birgitta Dahl en liberal ansats i
synen på jämställdhetspolitiken. Det tycker jag var
väldigt bra. Birgitta Dahl är ju knappast liberal. Men
jag menar att utan en stabil, liberal ideologisk grund
riskerar brister i jämställdhet och andra typer av dis-
kriminering att reduceras till frågor som bara hamnar
på dagordningen då det kan anses vara politiskt kor-
rekt eller då tidsandan tillåter detta. Det får aldrig bli
så, att det politiska kuraget och engagemanget inte
finns när det också blåser snålt, för det är oftast då det
behövs som mest.
Det kan finnas anledning att i denna stund, när
partier och andra opinionsbildare nästan tävlar om att
vara mest angelägna i jämställdhetspolitiken, peka på
att det ju inte alltid har varit så. Ett exempel är till-
komsten av jämställdhetslagen 1979, som lades fram
av den dåvarande mittenregeringen där Folkpartiet
ingick. Den lagen gick ju Socialdemokraterna kraft-
fullt emot i en ohelig allians med både LO och SAF.
Jag tycker att Ingrid Burman är litet orättvis mot
oss folkpartister, för vid de tillfällen som vi under
modern tid har varit med i en regeringssituation har ju
jämställdhetslagen tillkommit. Första ansatsen gjordes
1979, och när vi nu senast hade regeringsmakten
reformerades den. Därför tycker jag att det är en
orättvis anklagelse mot Folkpartiet.
Detta med arbetsvärdering, som Ingrid Burman
också tar upp, är ingenting som vi på något sätt har
avvisat. Vad vi har sagt är att detta inte är så lätt att
genomföra som man kanske kan tro och att vi måste
arbeta fram egna modeller i Sverige. Men i övrigt
råder det ingen som helst meningsskiljaktighet om att
detta är ett viktigt instrument för att kartlägga och
komma till rätta med orättfärdiga löneskillnader.
Alla människors lika rättigheter och skyldigheter
är ett grundfundament som måste garanteras i en
demokratisk välfärdsstat. Det är ur denna liberala
människosyn som Folkpartiet hämtar sina utgångs-
punkter i jämställdhetspolitiken. Alla former av dis-
kriminering begränsar den enskildes frihet och står
därmed i motsatsförhållande till den liberala uppfatt-
ningen om alla människors lika värde och rätt till
personlig frihet.
Det finns egentligen inget samhällsförhållande
som i dag i högre grad negativt påverkar en så stor del
av befolkningen som bristerna i jämställdhet. Därför
får inte jämställdhetspolitiken enbart bli en kvinno-
fråga, lika litet som kampen mot rasism enbart bör
föras av invandrare. Jag tycker att jämställdhetspoliti-
ken är en alldeles för viktig fråga för att reduceras till
något som skulle kunna kallas för gruppintresse. För
att det inte skall bli så, krävs en uppryckning från
båda håll, framför allt från männen som bättre måste
engagera sig i denna fråga. Jag är litet trött på att vara
ensam man i jämställdhetsdebatterna i kammaren. Jag
välkomnar gärna sällskap.
Jämställdhetsfrågan är inte heller betjänt av de
män som ber om ursäkt för sin existens som män, för
att de tror att det på något sätt skulle bidra till att visa
solidaritet med kvinnors jämställdhetssträvanden. Det
gör det inte, utan jämställdhetspolitiken kräver kraft-
karlar men också att kvinnorna uppmuntrar de män
som trots allt engagerar sig i denna fråga.
Det ligger i allas intresse att vi gemensamt arbetar
mot diskriminering i alla dess former. Diskrimine-
ringen har ju sin utgångspunkt i att man generaliserar
och klär människor i kollektiva egenskaper och behov
som oftast är uppbyggda av fördomar och kulturhis-
toriskt förankrade uppfattningar. Så får det ju inte
vara, vilket kan tyckas vara självklart. Men jag tycker
ändå att det smyger sig in åsiktsskillnader.
Kristina Zakrisson tog upp att hon inte kan förstå
varför någon skulle vilja starta någonting fristående
från offentlig verksamhet. Poängen med vårt resone-
mang är att vi inte tycker att det skall spela någon roll
om Kristina Zakrisson inte förstår eller om hon har
någon annan uppfattning. Vi tycker att det är den
enskilda kvinnan, eller vem det nu är som arbetar i
offentlig verksamhet, som skall fatta beslutet.
Vi tar i dag ställning till de ganska kraftiga resur-
stillskotten. Jag tycker inte att reservationerna i sig är
speciellt allvarliga, men det finns en del saker som är
litet av randanmärkningar för att visa att man på något
sätt skulle vara mer angelägen i denna fråga eller att
man slår in de öppna kyrkdörrarna.
Herr talman! Jag vill ändå yrka bifall till utskottets
hemställan.
(forts.)