Herr talman! Jag glömde att omnämna Centern i
mitt anförande från talarstolen, inser jag nu. Jag tala-
de om folkpartister och socialdemokrater som redovi-
sar insikter, oro, behovet av förändring och som er-
känner att den värld som vi lever i är ojämlik, att det
förekommer diskriminering av kvinnor, att kvinnors
liv är tungt men som saknar de konkreta förslagen.
Visst vet vi i Vänsterpartiet att arbetstidsförkort-
ningen är ett väldigt mångfasetterat ämne. Man kan få
ut olika effekter av det. I det betänkande som vi nu
behandlar har vi en reservation där vi vill ge ett upp-
drag till JämO att belysa frågan i lönediskriminering-
sperspektiv, hur det slår i arbetslivet. Att inte kunna
ställa upp på en sådan konkret åtgärd tycker jag är
beklagligt när man har sett konsekvenserna av det
arbetsliv som vi har och av kvinnors arbetssituation.
Marianne Andersson talar mycket om attitydför-
ändringar. Jag delar uppfattningen att man skall jobba
på två plan.
När jag ser i backspegeln kan jag konstatera att
det de senaste åren i jämställdhetsfrågor mycket
handlat om varannan damernas. Det är bra. Det har
handlat mycket om attitydförändringar. Det är också
bra. Men vi har inte talat om de konkreta förslagen,
om kanske t.o.m. lagreglering mot diskriminering.
När vi lämnade det spåret - det gjorde vi för ett tiotal
år sedan - har vi också sett resultatet: diskriminering-
en ökar, lönegapen växer, kvinnors situation på ar-
betsmarknaden blir allt tuffare, arbetsskador hittar vi
hos kvinnor, kvinnor finns inom vissa sektorer av
arbetsmarknaden. Vi har alltså fått ett mer och mer
tudelat samhälle. Samtidigt har en stor del av politi-
kerskaran ägnat sig åt att diskutera varannan damer-
nas och attityder.