Herr talman! Tycker ni att det är riktigt att vi folk-
valda politiker skall överlåta makten till företagarna?
Skall företagen kunna stämma en stat om den satt för
höga miljömål.
Herr talman! MAI-avtalet är ett multilateralt avtal
som skall reglera villkoren för investeringar. Avtalet,
som förhandlats fram mellan de 29 länder som ingår i
OECD, har väckt kritik i Sverige främst från oss i
Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det är ett avtal helt
på kapitalets villkor.
Avtalsutkastet visar på stora brister där hänsyn
inte tas till miljö- och kulturfrågor eller sociala frågor.
Dessutom framstår avtalet som ytterst oklart i förhål-
lande till konventioner om skydd av mänskliga rättig-
heter. Så här långt är det investerarens rätt till en
oavkortad handlingsfrihet som styrt utformningen av
avtalet.
Som tur var vaknade miljörörelsen och började in-
formera politikerna om MAI-avtalet innan det var för
sent. Regeringens förhandlare hade glömt att informe-
ra övriga politiker. Avtalet sköttes i tysthet utan insyn.
Detta överraskande avslöjande fick till resultat att
avtalet sköts upp.
Miljöpartiet anser att regeringen nu skall utnyttja
uppskovet i förhandlingarna, fram till oktober 1998,
till att med kraft hävda staters rätt att på demokratisk
grund besluta om lagar till skydd mot miljöförstöring,
djurplågeri och utnyttjande av arbetskraft utan att det
uppfattas som handelshinder. Vi har föga tilltro till att
det skall lyckas efter att ha hört vad som framkommit
i debatten hittills.
Regeringen har svarat i interpellationssvar och
pressmeddelanden att ett generellt undantag på miljö-
området diskuteras, men det är inte klart ännu. Angå-
ende möjligheten att varje land kan begära undantag
på specifika områden har Sverige hittills begärt un-
dantag för att skydda svenska fritidshus och skandi-
naviskt flyg från utländska investeringar.
Jag frågar mig om dessa verkligen är de mest pri-
oriterade områdena.
Dessutom talar länderna om möjligheten att begä-
ra opreciserade undantag, dvs. rätten för ett land att
efter undertecknandet få skydda ett område man tidi-
gare inte tänkt på. Min kommentar är att det absurda i
det hela är att avtalet skall ge ett företag rätt att stäm-
ma en stat som genom diskriminerande regler förhind-
rar en investering. Är det så vi vill ha vår framtida
politik?
Miljöminister Anna Lindh sade den 12 maj att
MAI-avtalet innebär att man skall tvinga länder att
t.ex. betala skadestånd därför att man inför strängare
kemikalieregler eller en strängare miljölagstiftning.
Den nya hotbild som kan målas upp med MAI-avtalet
är vi från svensk sida inte beredda att acceptera.
Hon fortsätter: Det är viktigt att komma ihåg att
när man skall försöka få gemensamma villkor för
investerare kan vi se de fall där man tidigare har
misslyckats.
Hon hänvisar då till NAFTA-avtalet och det kana-
densiska avtalet som ett exempel på misslyckande.
Med de lärdomarna i ryggen går det att föra helt andra
förhandlingar i samband med MAI, säger hon.
Lyckas vi inte och får vi inte tillräckligt starka ga-
rantier för miljön och den nationella miljölagstifting-
en kommer inte heller den svenska regeringen att vilja
bidra till ett sådant avtal, säger hon.
Efter att ha diskuterat detta med både mina nor-
diska och mina europeiska kolleger är jag övertygad
om att det gäller för ett antal av EU-länderna, säger
hon. Man vill inte i särskilt många länder vara med
om att möjligheten till nationell miljölagstiftning
upphör med ett internationellt investeringsavtal. Där-
emot vill man gärna se att man får ett investeringsav-
tal ifall man kan få det utformat på ett sådant sätt att
det inte diskriminerar utländska ägare och samtidigt
inte innebär något hot mot den nationella miljölag-
stiftningen eller för den delen samarbetet på miljöom-
rådet inom EU.
Om det skulle visa sig att vi inte lyckas och att
avtalet inte garanterar en nationell miljölagstiftning
kommer avtalet inte heller att vara aktuellt vare sig i
Sverige eller i flertalet andra EU-länder.
Jag frågar mig: Är det inte ett önsketänkande att
det här skulle lyckas? Med den utveckling vi ser på
det här området håller Sveriges regering och riksdag
på att mer och mer avhända sig sin makt. Amsterdam-
fördraget innebär att Sverige avhänder sig sin suve-
ränitet på handelsområdet. I framtiden kommer
kommissionen, tjänstemän, att kunna sluta handelsav-
tal som omedelbart kommer att träda i kraft utan att
medlemsländerna får chansen att själva ta ställning i
frågan på nationell nivå.
Hur skall då miljöministern kunna hävda Sveriges
förhoppningsvis skarpare lagstiftning på miljöområ-
det? Är det inte så att hon hunnit anpassa sig till EU:s
sämre lagar och fogat sig, underordnat sig dessa, för
husfridens skull?
Herr talman! EU:s handelspolitik har orsakat stora
skador både i form av försämringar för konsumenter i
Sverige och i form av utsugning av tredje världen. Att
Sverige ger upp all solidaritet med tredje världen för
att i stället ställa sig bakom de forna kolonialländer-
nas handelspolitik är ett bakslag utan like, och jag ser
MAI-avtalet enbart som en fortsättning på denna
politik.
För att komma till rätta med utsugningen av u-
länderna vill vi vända på utformningen av handelsav-
tal. Vi vill att enskilda nationer skall kunna utöka
kontrollen och insynen i transnationella företag och i
internationella kapitalrörelser. Vi menar att Sverige
skall arbeta för en konkurrenslagstiftning som gör det
möjligt att dela alltför marknadsdominerande företag.
WTO skulle vara lämplig övervakare av detta. Vi i
Miljöpartiet ser helst att hinder som EU:s jordbruks-
politik satt upp raseras, för u-ländernas bästa. Det
konstlade skydd som rika producenter i i-världen
åtnjuter måste undanröjas inom EU och mellan de
stora handelsblocken.
Jag vill avsluta med statsministerns ord angående
en fråga från Annika Nordgren om MAI-avtalet:
Vi ser en koncentrationstendens över världen. Da-
gens fusionsrykte eller planer, vilket det nu är, mellan
Daimler-Benz och Chrysler är ju en ohyggligt stor
företagsskapelse med en omsättning som är långt
större än många nationalstaters. Det är klart att detta
reser politiska frågor.
Vi vet också att enbart internationella avtal gör att
små stater, ofta u-länder, inte kan hävda någon som
helst rätt gentemot multinationella företag och andra
stora stater. Det finns en sådan sida av detta också.
Det här får vägas av och diskuteras.
Jag är villig att säga att jag tycker att Miljöpartiet
har gjort en konstruktiv insats i diskussionen. Det har
varit bra, slutar statsministern.
Herr talman! Jag hoppas att vi med dessa ord har
fått det stöd hos regeringen som för handelspolitiken i
grön riktning, där man sätter de små före de stora, där
miljö, hälsa, djurskydd och humanism går före kort-
synta ekonomiska intressen, benämnda som handels-
hinder.
Det är en politik där statliga projekt som får stöd,
oavsett om det är i form av exportstöd eller nationell
kredit, miljöprövas och där varje transportmedel får
betala för den miljöpåverkan det orsakar. Först då kan
vi börja tala om ett socialt och ekologiskt hållbart
globalt samhälle och en rättvis handel.
Jag står givetvis bakom alla våra reservationer
men yrkar bifall endast till reservation 5.