Fru talman! I dagens betänkande behandlas en rad
olika utrikeshandelsfrågor. Det råder stor enighet i
svensk politik om vikten för Sverige att värna frihan-
deln. Sverige har en lång tradition som frihandelsföre-
språkare. Det är inte så konstigt. Vi lever i en liten,
öppen och exportberoende ekonomi. Motsvarande
40 % av BNP exporteras i dag. Världshandeln har
utvecklats mycket snabbt under de senaste åren. Den
har växt snabbare än ekonomin som helhet. Fri handel
leder till ökad tillväxt, ökad konkurrens och ger väl-
stånd till alla parter. Vi har därmed ett partigemen-
samt intresse av att arbeta för frihandeln i olika inter-
nationella forum.
Vi måste använda vårt inflytande, inte minst i EU,
till att värna en liberaliserad syn på handel. Det finns
dock en påtaglig risk för att de socialklausuler och
miljöklausuler som under de senaste åren har vunnit
insteg i debatten blir en förtäckt form av protektio-
nism. Sverige måste motverka varje försök att införa
nya villkor för handel som skulle drabba u-länderna
och hindra dem i deras utveckling mot en bättre eko-
nomisk situation och ett förbättrat välstånd.
Det är ingen slump att de som av ideologiska skäl
är motståndare till en växande världshandel ofta också
är starka förespråkare för olika typer av restriktivt
verkande klausuler. Det är heller ingen slump att de
som fruktar att Sverige inte skall klara den internatio-
nella konkurrensen, med mindre än att dagens struktu-
rer i Sverige moderniseras, ofta talar om skydd mot
utländsk konkurrens.
Inte sällan finns det en underton av att alla de län-
der som inte har samma typ av sociala regleringar
som Sverige på något sätt skulle agera oetiskt eller
t.o.m. snedvrida konkurrensen på ett otillbörligt sätt.
Det är därför heller ingen slump att många u-länder är
motståndare till de här klausulerna. Man fruktar att
dörren till den europeiska marknaden skall stängas i
takt med klausulernas införande.
Dagens fattiga länder har rätt att handla sig rika,
precis som Sverige en gång gjorde. Handel är den
enda väg till rikedom som egentligen står dem till
buds. Frihandel är ett viktigt medel för att stärka ett
lands ekonomiska, demokratiska och sociala utveck-
ling. De minst utvecklade länderna i världen är bero-
ende av att kunna handla med de varor som de fak-
tiskt är bäst på att producera.
Det var viktigt för Sveriges ekonomiska utveck-
ling, när vi befann oss i industrialismens vagga, att
våra varor kunde exporteras. Lika viktigt är det för u-
länderna att handeln med deras varor inte utsätts för
olika typer av hinder. Om Sverige hade drabbats av
den typ av klausuler som förespråkas på vissa håll i
dag, skulle vi ha mött hinder att handla oss till väl-
stånd.
Förhållandena vad gäller sociala villkor och mil-
jömässig hänsyn är i hög grad en ekonomisk mog-
nadsfråga. Förbättrat välstånd, genom bl.a. handel, är
en förutsättning för reformer på de sociala och miljö-
mässiga områdena.
Slutsatsen blir således att den som vill snabba på
sociala reformer och utvecklingen av sunda miljö-
mässiga hänsyn bör arbeta för att öppna handeln i
stället för att reglera handeln och försvåra för denna.
Fru talman! Frihandel är inget bistånd men väl en
viktig förutsättning för välstånd. Med detta yrkar jag
bifall till reservation 1 i betänkandet.
Jag går nu över till Östersjöhandelsfrågorna, som
vi behandlar i reservation 6. Majoriteten anser att
regeringens åtgärder på området är kraftfulla och
målmedvetna. Jag tycker att det finns goda grunder att
ifrågasätta detta.
Förslaget om den s.k. Östersjömiljarden, något
som regeringen nu vill förlänga, kom i sysselsätt-
ningspropositionen 1996. Insatserna skulle kopplas
till det svenska näringslivet. Ett syfte var att skapa
jobb i Sverige.
I finansutskottets betänkande 1995/96:Fi15 åter-
ges propositionen: "Avsikten är att rådets" - Öster-
sjörådets - arbete skall koncentreras till följande fem
områden: svensk exportindustri, bl.a. avseende livs-
medel; energisystem; ömsesidigt kunskapsutbyte;
stärkt infrastruktur; samarbete för att skydda miljön
runt Östersjön."
Östersjömiljarden skulle alltså användas till pro-
jekt i enlighet med detta, sade man. Syftet med mil-
jarden var alltså att främja ekonomisk utveckling och
tillväxt i Östersjöregionen men också - märk väl! -
att främja sysselsättningen i Sverige.
Från moderat sida avvisar vi Östersjömiljarden
dels därför att konstruktionen - att den skulle hanteras
i Statsrådsberedningen vid sidan av övriga program
för Östeuropa - inte var acceptabel, dels därför att
statliga subventioner som utgår för att öka den svens-
ka sysselsättningen knappast kan vara att anses som
ett stöd till Östersjöländerna, dels därför att vi i ordi-
narie budget har anvisat en 200 miljoner kronor högre
anslagsnivå än vad regeringen hade för stödet till
närområdet, dels därför att propositionen var oaccep-
tabelt oklar i beskrivningen av Östersjömiljardens
innehåll och dels därför att inriktningen, att stödja
svensk export av t.ex. livsmedel till Baltikum, inte var
acceptabel.
Trots att näringsutskottets kansli vid behandlingen
flera gånger kontaktade departementet gick det inte
att utröna vilken typ av stöd till svensk livsmedelsex-
port som det kunde vara fråga om. Enligt sena, munt-
liga, uppgifter till utskottet avsåg skrivningen
"kunskapsöverföring i allmän bemärkelse inom hela
livsmedelskedjan. Det gäller t.ex. regler för djurhåll-
ning, hygienfrågor och distributionskedjan. I det fall
att det skall kunna bli fråga om stöd till export av
produkter skall det, enligt uppgift, avse högt förädlade
livsmedel." Detta skrev utskottet. Det har knappast
blivit på det sättet. En rad större infrastrukturella
projekt som tar en stor del av miljarden i anspråk
förekommer på projektlistan.
Östersjömiljarden hanterades fram till oktober
1997 i Statsrådsberedningen och överfördes då till
Närings- och handelsdepartementet. Regeringen fattar
beslut om varje enskilt projekt. En tanke med detta -
trodde vi och det har vi fått bekräftat, som det känns -
var att statsministern skulle kunna ha pengar till för-
fogande för utrikespolitiska utspel utan att behöva gå
via riksdagen.
Att stödja projekt i andra länder för att öka det eg-
na landets sysselsättning leder fel. Den moderata
linjen, att anvisa ett högre ordinarie anslag för Öster-
sjösamarbetet, skulle ha varit en betydligt bättre åt-
gärd för att stödja utvecklingen av Östersjön. Så är
det även denna gång.
Stödet till Central- och Östeuropa bör inriktas på
uppbyggnad av rättsstatens och marknadsekonomins
institutioner, på miljöförbättringar och på kun-
skapsöverföring. Man kan ifrågasätta om en del av de
nuvarande Östersjömiljardprojekten verkligen alls bör
komma i fråga för skattefinansiering. Större in-
frastrukturella projekt bör finansieras via den interna-
tionella kapitalmarknaden. Sverige kan bara på mar-
ginalen bidra till den typen av projekt. Likväl blir
sådana satsningar betungande.
Östersjömiljarden kom alltså att hanteras först av
Statsrådsberedningen och överfördes senare till Nä-
rings- och handelsdepartementet. Rimligen borde
dock hela stödet till Central- och Östeuropa hanteras
av UD. Vi förordar därför att förslaget om den nya
Östersjömiljarden avvisas och att 200 miljoner kronor
i stället flyttas från utgiftsområde 24 till utgiftsområde
7.
Regeringen vill att Östersjömiljarden fortsatt skall
ligga under Näringsdepartementet. Kanske är detta ett
svar på kritiken mot att Östersjömiljarden tidigare inte
ingått i det ordinarie budgetarbetet. Regeringen upp-
repar alltså inte exakt samma misstag som när det
gällde den förra miljarden; i stället gör man nya. För-
slaget om den nya miljarden bör av den anledningen
avvisas.