Herr talman! Jag kan instämma i mycket av det
som har sagts om frihandelns fördelar för utvecklings-
länderna. Det är i mycket det som vi i dag diskuterar.
Jag skulle dock även vilja kommentera de, som jag
tycker, litet oreserverade hyllningarna till den liberali-
serade världshandeln som en förutsättning för att
åstadkomma ekonomisk utveckling, tillväxt och sys-
selsättning i såväl i-länder som u-länder.
Carl B Hamilton nämnde miljöproblemen i Mexi-
ko. Man kan inte bortse från de komplikationer som
kan uppstå i fattiga länder, där man kan behöva över-
gångsperioder. Ett land med svag industri som snabbt
öppnas för import får givetvis ofta sin industri utsla-
gen. Ibland blir det rena massakern. Ökad arbetslöshet
och låg utbildning leder till att de som anställs i de
nya företagen, vilka ofta ägs av starka utländska bo-
lag, får finna sig i mycket hårda arbetsvillkor.
Man kan för övrigt om Mexiko säga att det när det
landet gick med i NAFTA utlovades stora framsteg.
Nu är 2 miljoner fler arbetslösa. De extremt fattiga
har ökat från 31 % till 50 %, och reallönerna har
sjunkit med 45 %. Det finns också andra exempel.
Och är det inte så att de s.k. tigerekonomierna i
Sydostasien, som i och för sig nu tappat farten men
som ofta ansetts som föredömen, faktiskt började sin
tillväxt med ganska hård protektionism för att bygga
upp ett eget jordbruksöverskott, som kunde försörja
industriarbetare i industrier som också skyddades och
så småningom blev framgångsrika exportindustrier?
Något som skiljer oss åt i det här betänkandet är
bl.a. vår syn på vissa frågor inom världshandeln i
övrigt. Skall Sverige arbeta för möjligheterna att dela
globalt marknadsdominerande företag? Stordriftsför-
delarna medför faktiskt att några mycket få företag i
global skala hotar att bli helt dominerande. Ju färre de
blir, desto större blir risken för att de börjar konspire-
ra mot marknaden själv.
Vi anser också att Sverige bör försöka inarbeta
rätten att ha vissa klausuler när det gäller miljö och
sociala villkor, t.ex. mot barnarbete, utan att det skall
betraktas som icke-tarrifära handelshinder. Givetvis
ansvarar ILO för de sociala klausulerna, men det
behövs ett samarbete mellan WTO och ILO när det
gäller normer för arbetslivet.
Handelspolitiken måste också kunna utformas så
att djurs välbefinnande kan skyddas. Ett sätt är att
införa produktmärkning som gör det möjligt för kon-
sumenterna att välja bort produkter som kan vara
förknippade med djurs lidande.
När det gäller MAI-avtalet framställer utskottsma-
joriteten det som om det bara gäller icke-
diskriminering av utländska investerare. Så långt är
allt väl. Men det är ju inte hela sanningen. Enligt de
särskilda villkor som skall gälla, s.k. performance
requirements, blir det t.ex. förbjudet för en regering
att begära att en viss mängd eller en viss procent av
en vara skall produceras lokalt, att varor och tjänster
skall upphandlas lokalt inom ett visst område, att en
investerare skall använda en viss teknologi i en pro-
duktionsprocess, att man skall kunna ställa villkor om
att huvudkontor för världen skall placeras i en viss
region, att en viss produktionsnivå, ett visst antal
sysselsatta eller en viss försäljning skall uppnås och
att man t.ex. skall ha en lokal delägare i företaget.
Det finns en rad sådana villkor som man ställer,
och man ställer dem givetvis både på inhemska och
utländska investerare. Men som vi uppfattar det här
innebär det ju en inskränkning i de folkvalda försam-
lingarnas makt.
I det sammanhanget kan jag nämna att vi från alla
partier var uppe på en konferens i Sibirien med repre-
sentanter för de åtta arktiska länderna. Där krävde
man just, inför de investeringar som sker där för att
exploatera råvarutillgångarna, att den lokala befolk-
ningen i Arktis skulle kunna få del av de vinster som
de här investeringarna ger. Möjligheterna i det avse-
endet skulle begränsas av det här avtalet.
När det gäller expropriationsregler säger utskottet
att avtalsförslaget inte skiljer sig nämnvärt från existe-
rande internationell rätt. Men definitionen av egen-
dom är vidare än vad Sverige tillämpar. Bolagen skall
kunna kräva ersättning även för förväntade vinster vid
expropriation. Enligt miljöskyddslagen är det faktiskt
också så att vi kan upphäva ett tillstånd under vissa
förutsättningar utan att ge någon ersättning. Jag tror
att en sådan bestämmelse skulle få svårt att klara de
nya MAI-reglerna.
Nu säger regeringen att avtalet inte gäller förrän
det har godkänts av riksdagen. Förhoppningsvis är det
så. Det måste ju vara så. Men när avtalet kommer
gäller ju bara take it or leave it. Då får vi välja att
stödja någonting som ger skydd för svenska företag i
andra länder men som i många andra avseenden är
dåligt. Då sitter vi i en kniptång, och det blir svårt att
stå emot. Debatt och förankring i riksdagen och i
frivilligorganisationerna är absolut nödvändigt. Den
tidsfrist som har vunnits måste användas för det.
Herr talman! Vi har också i motion N275 tagit upp
att vissa storskaliga projekt med statliga exportgaran-
tier har visat sig innebära oönskade miljöeffekter. I
USA miljöprövas i dag statliga exportstöd. Vi tycker
att det är rimligt att regeringen får i uppdrag att inter-
nationellt verka för att projekt som får statligt stöd
från exportlandet skall kunna miljöprövas.
I betänkandet sägs också att det är landets miljö-
lagstiftning som skall vara avgörande. Det var ju
också Carl B Hamilton inne på. Men i många utveck-
lingsländer finns inte någon relevant lagstiftning, och
finns det en lagstiftning kan det vara så att de
rättsvårdande myndigheterna saknar kraft och möjlig-
het att tillämpa den. Korruptionen kan var utbredd.
Det här förhållandet gäller ju också delvis i Östeuro-
pa.
Vi har vidare understrukit att det är nödvändigt att
regeringen verkar internationellt för beskattning av
transporternas externa effekter. Det borde vara ett
stående krav från alla som hyllar marknadsekonomin
att transportörer skall betala för den miljöbelastning
som transporterna medför, särskilt sådana som sker
med fossila bränslen. Skulle de verkliga transport-
kostnaderna betalas skulle lokal och regional va-
ruproduktion gynnas.
Slutligen finns en s-märkt motion och en v-motion
som har tagit upp de handelshinder som utvecklings-
länder i Afrika, Asien och Sydamerika utsätts för. I
utskottets skrivning sägs bl.a. att politiken från EU:s
sida skall stimulera investeringsaktivitet från rika
länder i vars spår goda utvecklingscirklar skall följa. I
den beskrivande texten hänvisas också till STABEX-
och SYSMIN-avtalen som EU har med ACP-
länderna. Kommentaren till de här avtalen är att ACP-
länderna garanteras export till EU:s gemenskapspris.
Men de här avtalen innehåller ju också volymkrav
som motverkar möjligheten att använda en större del
av råvarorna för egen förädling. Då bortfaller det
ekonomiska stöd som finns i avtalet.
När det gäller t.ex. ersättning för förstörd gruvut-
rustning eller utgången gruvutrustning gäller att man
får stöd när ny utrustning skall installeras om den
används för exportproduktion till EU i första hand.
Det här innebär att avtalen till en viss del är konstrue-
rade för att behålla ACP-länderna i rollen som produ-
center av billiga råvaror till den rika europeiska unio-
nen.
STABEX är en sorts försäkring mot minskade ex-
portinkomster ett visst år för en viss vara. Men refe-
rensåren är de senaste fyra åren. Har världsmarknads-
priserna varit låga i fyra år utgår ersättning bara om
priset fallit mer än en viss procentsats. Jag tror att det
för närvarande är 4 ½ %. STABEX garanterar alltså
inte exportpriser som täcker rimliga produktionskost-
nader utan exporten förutsätter urusla löner och fat-
tigdom. STABEX-systemet gäller för ett antal pro-
dukter som inte nämnvärt hotar EU:s egen produk-
tion. Man får det intrycket att man vill hålla kvar
ACP-länderna i den koloniala ställning de tidigare
haft. Det är den förklaring som jag har till att fattig-
domen i de här länderna trots allt består, som har
påpekats i den socialdemokratiska motionen. ACP-
ländernas jordbruksprodukter är också undantagna
från tullfrihet.
Det räcker alltså inte att skylla på dåligt fungeran-
de institutioner i de här länderna. Det är avtalens
konstruktion det är fel på. De dåliga institutionerna
beror ju också ofta på att man har svårigheter att beta-
la ordentliga löner till sina statstjänstemän. Därför blir
de lätt korrumperade för att kunna förstärka sina in-
komster.
Jag yrkar bifall till reservation 2 och 3.