Herr talman! Jag trodde att jag var förflyttad 30 år
tillbaka i tiden när jag lyssnade på avslutningen av
Elisabeth Perssons anförande. Det var ett
fantastiskt ideologiskt anförande som gick ut på att
allt blir bra om man är statsanställd och arbetar på
samhällets villkor och att det endast är där som
professionalismen finns. Jag trodde att det som
hänt genom socialismens och kommunismens fall
under de senaste 20 åren skulle motverkat sådana
resonemang.
Det resonemang som vi i den borgerliga
reservationen och som HUR-utredningen för är att
man skall ta vara på den kvalitet och de
erfarenheter som också kan finnas utanför den
etablerade offentliga sektorn.
Som jag sade i replikskiftet med Leo Persson är det
inte frågan om ett antingen--eller utan ett både--
och. Detta är ett resonemang till förmån för
professionalismen, Elisabeth Persson. Vi kan gärna
gräla om vem som är duktigast i olika läger, men vår
tanke är att man skall bredda den krets som skall
arbeta med detta och ta vara på de kvaliteter som
finns utanför. Jag är inte alls rädd för att säga att jag
tror vi därmed höjer kvaliteten. Alltså talar vi för
professionalismen.
Det är litet känsligt att tala om partsinlagan, men
jag har sedan utredningen kom -- för två år sedan
eller när det var -- talat om den. Lydelsen i
remissvaren är ungefär: Så här har vi alltid gjort. Vi
har alltid gjort så här inom den offentliga sektorn --
i en statlig och regional kulturell verksamhet --
inom ramen för det kulturpolitiska arbete som
finns. När det är de som direkt praktiskt berörs som
har yttrat sig, så tillåter jag mig att säga att det visst
är en partsinlaga, även om jag har fått bassning av
dem som känt sig trampade på tårna. Vi skall som
riksdagsmän kunna sätta oss över det och se var vi
kan hitta kvaliteterna, oberoende av vem som har
formulerat remissvaren.
Herr talman! Därför vidhåller jag mitt yrkande om
bifall till reservation 1 som är principiellt mycket
viktig.