Herr talman! Jag skall ta upp en fråga som kan
tyckas vara liten, men som i vissa delar av vårt land
är nog så stor.
I betänkandet behandlas bl.a.
kostnadsfördelningen vid arkeologiska
utgrävningar, bl.a. med anledning av motion 204
som har inlämnats av Bertil Danielsson och mig
själv. I betänkandet redogörs för principerna för
kostnadsuttaget: Den för vars skull en fornlämning
måste avlägsnas bör bekosta den arkeologiska
undersökningen.
När man läser detta låter det vettigt och förnuftigt, i
alla fall om man bor i områden med få arkeologiska
fynd. Men det blir mindre vettigt om man bor på
Öland eller Gotland, där man inte kan stoppa
spaden i marken utan att göra ett fynd och där man
kanske inte kan bygga en lada eller ett garage utan
att drabbas av stora kostnader. Den enskilde får
alltså betala stora merkostnader på grund av detta.
Han får inte behålla fynden, för de tillhör ju med
all rätt allmänheten. Då kan man möjligen fråga sig
om det inte är det allmänna som skall stå för
kostnaderna i stället för den enskilde.
De flesta fynd är av stort kulturhistoriskt värde och
måste grävas ut. När byggherren får bekosta detta
och de ekonomiska kalkylerna kanske totalt
raseras, finns det en alldeles uppenbar risk att han
kan frestas till att inte vilja se fynd som finns. Det
sägs ibland skämtsamt: Du får tusen kronor för
varje fynd du inte ser.
Mycket värdefulla lämningar kan förstöras, helt
enkelt genom att det blir för dyrt att gräva ut dem
och för frestande att låta bli att göra det. Ansvaret
för att den kommande generationen får del av de
fynd som finns måste åvila det allmänna. Det måste
vara principiellt fel att en myndighet beslutar och
en annan, dvs. den enskilde, får betala.
Vi menar i vår motion att i analogi med PBL och
naturvårdslagen skall den enskilde få tåla ett
intrång. Där är det 10 % intrång. I det här fallet
skulle då exploatören få tåla att betala 10 % av
kostnaden. På det sättet skulle man nå i stort sett
principen att den som beslutar också betalar.
De ökade kostnaderna som man då ser för staten
kan undvikas genom att det också formuleras
tydliga krav på att utsortera vad som är av
riksintresse, av allmänt intresse, och vad som inte
är det. Det blir på det sättet klarare: Vad är det som
är verkligt motiverat att gräva ut?
Kostnaden får då vägas mot annat inom
huvudtitelns ram, och här öppnas också de
möjligheter som HUR-utredningen har visat på, att
med bibehållen -- kanske högre -- kvalitet och till
lägre kostnader kunna klara utgrävningar genom
normalt konkurrensförfarande. Självfallet är det då
den högsta professionalism som gäller. Det är ju
alltid så i en konkurrens att det blir den som kan
erbjuda de professionellt bästa tjänsterna som får
arbetet. Detta har redan framhållits av Göran
Åstrand, och jag ansluter mig till det.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till motion 204.