Fru talman! Lars Stjernkvist tyckte att jag skulle
bidra till att undanröja orsakerna till att så många
människor har det besvärligt i dag. Det är just det
som jag gör. I det politiska valet i september 1991
undanröjdes en av de stora orsakerna, nämligen
den förra regeringen. Det är ju den förra
regeringens politik under 1980-talet som har lett till
de allmänna ekonomiska problem som vi har att
hantera.
Det är också den bostadspolitik som bär den
regeringens signum, inte minst med medverkan av
Oskar Lindkvist här i riksdagen, som har skapat
väldigt mycket av besvärligheterna. Oskar
Lindkvist kommer att gå upp här i talarstolen och
säga: Nu upprepar han sig igen! Men någonting som
är fast klart dokumenterat måste man ta upp,
eftersom Oskar Linkvist åtekommer med samma
typ av frågeställningar gång efter annan.
Oskar Lindkvist resonerade även mycket kring den
allmänna ekonomisk-politiska situationen, vilket
jag tycker är rimligt och bra. Bostadspolitiken
måste ju numera ses i ett totalt ekonomisk-politiskt
sammanhang. Oskar Lindkvist hänvisade till de
många familjer som drabbas av den ena partens
eller bägge parters arbetslöshet och de ekonomiska
problem och andra problem som följer av detta.
Det beror främst på tre saker. Det beror på de
strukturella problem som byggdes upp under de
senaste decennierna, en allför stor offentlig sektor
och generösa transfereringssystem, som minskade
produktiviteten på ett sätt som dämpade
konkurrenskraften.
Det beror också på de höga skatterna med sina
snedvridande effekter, skatter som ändå inte räckte
till för att undvika det strukturella
budgetunderskott som redan i mitten av 70-talet
växte fram, vilket i sin tur så småningom drev upp
räntenivåerna.
Det beror inte minst på den finanssektorkris som
från år 1985 och framåt har präglat ekonomin och
svarar för det största problemet bakom dagens
nedgång, och som också är motivet till uppgången
i dagens byggkostnader som är så förödande.
Problemet är att dessa hus byggdes alldeles för dyrt.
Det kan väl inte ens Oskar Lindkvist beskylla den
här regeringen för att ha åstadkommit. Det är ju
Oskar Lindkvist och de som var beredda att lura
hyresgäster och bostadsrättshavare att göra
glädjekalkyler, att tro på en hög inflation och att
acceptera byggkostnader som var fullkomligt
orimliga, som har gjort det.
Det som vi nu ägnar oss åt är att försöka förbättra
situationen och få en ny sådan. Samtidigt som vi gör
de nödvändiga åtgärderna försöker vi så långt
möjligt lindra effekterna av den förra regeringens
bostadspolitik för de människor som drabbats av
den. Att rensa upp i den sörjan är inget roligt
arbete. Det måste jag säga.
Låt oss se på kostnaderna för att producera den här
trerumslägenheten på 72 m2 med normal
standard -- det av alla så omhuldade exemplet. Den
lägenheten kostade i bara ränteutgifter, med
dåvarande byggkostnader och ränteläge, 9 300 per
kr månad. Tycker Oskar Lindkvist att den summan
är rimlig? Eller är det rimligt att den totala
hyreskostnaden egentligen var över 11 000 kr? Är
Oskar Lindkvist stolt över den politiken? Jag tar i
litet grand, därför att jag tycker att vi går på
tomgång i debatten. Var och en skall ju ta sitt
ansvar, både i den finansiella och i den politiska
sektorn.
Vi har nu lyckats få ned byggkostnaderna. Vi har
lyckats skapa utrymme för de räntesänkningar som
sammantaget gör att motsvarande lägenhet i dag
byggs med en ränteutgift på 5 700 kr per månad. Vi
finner kanske att det blir mindre än så, om vi jämför
med dagens räntenivå. Det är alltså dramatiska
förändringar till det bättre. Det är det här som ger
både dagens och morgondagens boende en bättre
situation.
Att gå in med åtgärder som syftar till att ta tillbaka
det som åstadkommits för att ge en tillräcklig
stramhet i finanspolitiken och därmed få ned
räntorna skulle ju vara förödande för människorna
i Sverige. En sådan politik är jag inte beredd att
medverka till.
Däremot skall vi naturligtvis vidta alla de åtgärder
som vi kan som syftar till att lindra effekterna för
de människor som drabbas av Socialdemokraternas
bostadspolitik.
Problemet med bostadsrätterna, som Stefan
Attefall tog upp, är gränssättandet. Vi har t.ex. det
extrema fallet där man i en förening har en
fastighet, ingen fördelningsmöjlighet, samma
årgång. Man ligger alltså illa till. När vi har lagt ut
de 3 miljarder kronor som Socialdemokraterna
hösten 1992 var överens med regeringen om att
spara, har vi till skillnad från vad
Socialdemokraterna då förutsatte lagt ut sparandet
över tre år, med lindring under det första året för
de senaste årgångarna. Det har regeringen gjort.
Regeringen lägger nu fram ytterligare förslag för att
förbättra deras situation. Vi ser också ljusglimtar i
ekonomin, efter det mörker som skapades av den
förra regeringen, vilket också, som Oskar Lindkvist
själv sade, hjälper till. Vi försöker alltså ta hänsyn
till den här kategorin och underlätta deras
situation.
Fastighetsbeskattningen, som Stefan Attefall tog
upp, måste man fundera på när det gäller hur den
skall utformas. Jan Francke har ett
utredningsuppdrag där han redovisar vissa tankar
om bostadsrättsföreningarnas beskattning för
framtiden. Det finns ytterligare utredningsförslag,
som det finns anledning att lägga fram på
riksdagens bord under våren 1994. Visserligen kan
jag inte förutse de eventuella svårigheter som finns
i det här avseendet. Men det är i vart fall min
ambition, för att på det viset kunna förbättra
situationen. Då diskuteras ju bl.a. de frågor som
Stefan Attefall tog upp i sitt inlägg här.