Fru talman! Min reaktion: Alltid något. Så kan jag
väl uttrycka mig om svaret från statsrådet Bo
Lundgren.
Mycket har ju sipprat ut om vad som står i
morgondagens proposition -- mycket mera än vad
svaret innehåller. Tidningarnas kommentarer är
både klarsynta och logiska. Jag skall ta ett litet
avsnitt ur Finanstidningen för i dag, den 28 oktober
1993.
Tidningen skriver: ''Frågan är bara hur långt
Danells förslag räcker.'' Tills vidare utgår jag ifrån
att Danellförslaget är regeringens proposition.
''Visserligen'', fortsätter tidningen, ''ger det en
större flexibilitet än de rådande systemen. Men
någon lösning för bostadslånekrisen är det
knappast. För att klara den krävs att Sverige får fart
på hjulen. Som så många andra ''lösningar' på
finanskrisen går Danells förslag snarast ut på att
skjuta problemen på framtiden i hopp om att denna
ser ljusare ut än nutiden.''
Det är precis den uppfattning som man hör överallt
där dessa frågor diskuteras. Det som har inträffat
är att effekterna av regeringens bostadspolitik har
skapat en oro på bostadsmarknaden som vi i
Sverige inte är vana vid.
Det gäller hyresgäster och deras ökade
boendekostnader, som leder till vräkningar och
personliga tragedier. Det gäller min frågeställning i
interpellationen: bostadsrättsföreningar som
pålagts kostnader av en omfattning som fört flera
föreningar i konkurs. Andra bostadsrättsföreningar
av senare årgångar befinner sig i oönskade
konkurslägen. Närmare ett femtiotal
bostadsrättsföreningar är i konkurs, ett långt större
antal är pressade ekonomiskt av regeringens
politik, som uppenbarligen bygger på det gamla
antagandet att tål de den påfrestningen så tål de
också detta.
Vad jag känner till är en av avsikterna i regeringens
morgondagsproposition att
bostadsrättsföreningarna skall undvika konkurs.
När handläggningen kommer i riksdagen skall jag
gå in i en mera detaljerad beskrivning om hur litet
det aviserade förslaget i propositionen kommer att
innebära för de berörda bostadsrättsföreningarna.
I nuläget vill jag ta upp en fråga som har en given
anknytning till min fråga i interpellationen. Det
gäller alla bostadsrättshavarna i de berörda
bostadsrättsföreningarna. De har gått in i
bostadsrätten med en ekonomisk kalkyl på
familjenivå som byggde på en fungerande
arbetsmarknad och i dess förlängning en rättvis
bostadsmarknad.
Nu fungerar inte arbetsmarknaden.
Familjeinkomsterna minskas markant där det är
arbetslöshet. Följdverkningarna av
bostadsrättsföreningarnas konkurs eliminerar inte
den enskilde bostadsrättshavarens ekonomiska
problem, speciellt inte för dem som inte längre
platsar på arbetsmarknaden. Man lämnar den
bostadsrätt som familjen bestämt sig för att satsa
på. Man gör det inte frivilligt, men när man tvingas
gå därifrån tar man med sig den skuld som man har
till bostadsrättsföreningen och den skuld man har
på bostadsrätten, som har tagits i bank för att klara
insatsen i bostadsrätten. Många av dessa nuvarande
och f.d. bostadsrättshavare skall också betala sin
del av de 3 miljarder kronor som regeringspartierna
och Ny demokrati har bestämt skall tas ut under de
kommande tre åren.
Statsrådet säger i sitt svar att regeringen har tagit
hänsyn när det gäller utlägget av dessa 3 miljarder
kronor. Det låter vackert. Men det är totalt fel
slutsats. Åtskilliga kommer att få lämna sina hem --
vare sig de bor i villor, bostadsrätt eller hyresrätt
från framför allt de senaste årgångarna.
Jag förutsätter att vi båda som skåningar dagligen
följer upp den skånska pressen. I gårdagens
Helsinborgs Dagblad noteras en undersökning som
har utförts bland 6 000 hyresgäster i Helsingborg.
Nära två personer av tre uppger att de vill flytta om
de kan få ner sina hyror. Flertalet bor vanligtvis i
bostäder som är anpassade till familjens storlek och
behov.
Alla som berörs av dagens svar och morgondagens
förväntade proposition och de problem som
regeringen anser att vi skall försöka lösa på deras
sätt, kommer att bli mycket besvikna över
regeringens handläggning av bostadspolitiken.