Fru talman! Jag respekterar Oskar Lindkvist som
person. Jag tycker dock att det är litet ledsamt att
han, trots den säkert goda ambitionen med den
politik han har företrätt, inte inser att man inte kan
kalla en bostadspolitik för social som leder till att
den egentliga kostnaden för en trerummare byggd i
slutet av den socialdemokratiska regeringsperioden
är 11 000--11 500 kr per månad. En sådan
bostadspolitik är snarare asocial.
Är vi inte överens, Oskar Lindkvist, om att det är
där problemet ligger? Så höga kostnader kan inte
vare sig skattebetalarna bära i form av
subventioner -- det vore fel att utlova det --, de
enskilda hyresgästerna eller bostadsrättshavarna,
med sina hyror och bostäder.
Det vi nu har gjort är att sänka kostnaderna och
därmed pressa ned den totala hyreskostnaden i
framtiden. Jag tog exemplet med en sänkt
ränteutgift för samma lägenhet på tre år från 9 300
kr till 5 700 kr per månad. Det är väl en rätt positiv
effekt, Oskar Lindkvist? Det förslag som läggs fram
i morgon kommer också att underlätta för en hel
del av de personer som har problem.
Jag vill alltså påstå att vi bedriver en i ordets
egentliga bemärkelse social bostadspolitik, men det
är ingen bostadspolitik som bygger på social
ingenjörskonst, där man försöker planera fram
allting -- med de risker som det har visat sig
innebära. Vi har dragit ned byggkostnaderna.
Dessutom får vi nästa år, så vitt jag kan bedöma,
de lägsta hyresökningarna under lång tid totalt sett.
Samtidigt minskar det totala behovet av
kostnadsökningar för framtiden.
I en debatt med mig i tisdags tyckte Lars Stjernkvist
att fastighetsskatten absolut inte skulle höjas. Med
tanke på de hyreshöjningar som skulle kunna
inträffa nästa år om fastighetsskatten ökade
automatiskt, är det förvånansvärt att Lars
Stjernkvist nu anser att man skall höja
fastighetsskatten. Han sade ju att man skall göra
det i stället för att spara 3 miljarder, utlagt på det
sätt som vi har föreslagit. Det där med att ha
homogenitet i synpunkterna kan alltid diskuteras.
Människor ställs ibland inför ett enda problem,
nämligen detta: Är just den här besparingen den
rätta? Då säger de kanske: Nej, just det här
behöver vi inte göra, utan vi kan ta det någon
annanstans i stället.
Det är helheten som är det viktiga. Vi måste föra
en finanspolitik som är tillräckligt stram, och då är
det här en mycket viktig ingrediens för att räntorna
skall kunna sänkas totalt sett.
Lars Stjernkvist tog sedan upp frågan om
företagsbeskattningen. Man skall ju aldrig beta i de
hagar som man inte kan hantera frågorna i.
Lars Stjernkvist säger att regeringen skulle skänka
30 miljarder till företagen. Jag vet inte vad det är
för 30 miljarder, men antagligen är det
skatteutjämningsreservbeloppet, det halva belopp
som återförs till företagen utan
skattekonsekvenser. Anser Lars Stjernkvist att
dessa 30 miljarder är statens pengar? Är det
företagens pengar? Ja, naturligtvis är det
företagens pengar, ingenting annat än företagens
pengar. Det är pengar i företagen som ni med ert
skattesystem har ansett aldrig egentligen skall
beskattas. De skall vara obeskattade som reserver
i ett fortfarighetstillstånd.
Det som händer nu när vi ändrar bolagsskatten och
ägarbeskattningen är att hälften av det här skattas
av, dvs. skatteinkomsterna blir större än de annars
skulle bli. Det är ingen gåva. Det är företagens
pengar. Skattekonsekvenserna blir nu större än
annars. Det innebär att bolagsskatten höjs, den
sänks inte. Bolagsskatten i sig höjs, och det är en
delfinansiering av lindringarna vad gäller
dubbelbeskattningen. Den andra är en höjning av
arbetsgivaravgiften med 0,2 %, dvs. att vi
finansierar denna lindring inom ramen för
näringslivssektorn, precis som socialdemokraterna
själva har krävt. För inte tycker väl Lars Stjernkvist
och Oskar Lindkvist att det är bra att vi har kvar
den dubbelbeskattning som hindrar framväxten av
de nya jobb som gör att man lättare kan hantera
också sin bostadssituation?