Fru talman! Först ett tack till försvarsministern för
svaret. Inger Lundberg har redan på ett förtjänstfullt
sätt gett en beskrivning av det som oroar allmänhet,
organisationer och berörda kommuner i anledning av
utvecklingsplanerna beträffande verksamheten vid
Villingsbergs skjut- och övningsfält. Det behöver vi
inte upprepa.
Tyvärr håller sig försvarsministern konsekvent till
att göra en formell redogörelse för hur ett prövnings-
förfarande går till inför anläggande av eller utökning
av skjutövningsfält. Självklart är jag medveten om
svårigheterna för försvarsministern att under normala
förhållanden ställa upp på ett krav att gå in i en sådan
här fråga. Men är förhållandena normala? Det är min
fråga.
Försvaret brottas med stora planeringsproblem för
att lyckas uppfylla gällande försvarsbeslut inom givna
ramar. Samtidigt planeras kostnadskrävande utbygg-
nader. På flera håll i landet redovisas starkt motstånd
från kommuner, organisationer och allmänhet mot de
planer som föreligger beträffande skjut- och övnings-
fält. Jag utgår från att försvarsministern känner väl till
detta.
Jag skall bara ta några exempel som jag själv
blivit uppmärksammad på under de senaste åren. Det
gäller planerna på en utvidgning av övningsfältet runt
Finjasjön. De planerna är starkt ifrågasatta. Det gäller
den tilltänkta utvidgningen av Varolafältet i Skövde,
som stoppades effektivt av en fullständigt enig lokal
opinion. I den här debatten handlar det om Villings-
berg. Det finns samtidigt en mycket stark och tydligt
uttalad oro för vad som håller på att hända uppe i
Älvdalen.
Samtidigt som man undersöker förutsättningarna
för utökning av verksamheten i Villingsberg planeras
det för neddragningar i Älvdalen. Verksamheten i
Älvdalen är miljöprövad, och det föreligger inte några
intressekonflikter, vilket det nästan alltid gör på andra
ställen. Tvärtom är det en till synes fullständigt enig
lokal opinion bakom kravet att verksamheten där skall
bevaras och mycket gärna utvecklas.
Skjutfältet i Älvdalen omfattar nästan 54 000
hektar. Det är det största i Sverige, såvitt jag vet. Det
är tillkommet på 60-talet, inte minst för att avlasta just
Villingsberg. Nu talas det om neddragningar i Älvda-
len och utökning i Villingsberg, i båda fallen tvärte-
mot en samlad opinion. Inte minst för allmänhetens
förtroende för Försvarsmakten skulle det vara bra,
som både Inger Lundberg och jag föreslår, att ta ett
omtag i hela skjut- och övningsfältsfrågan.
Skulle ändå inte försvarsministern kunna tänka sig
att lova att med särskilt intresse följa frågan om skjut-
och övningsfält för att i tid kunna gripa in om det
riskerar att gå snett? Faran är enligt min mening över-
hängande.