Fru talman! Jag vill tacka försvarsministern för
svaret på en för oss örebroare mycken angelägen
fråga. I Villingsberg kolliderar försvarsintressen med
angelägna allmänna intressen.
Det är få miljöfrågor som engagerat så många i
Örebro län som frågan om Kilsbergens framtid. Kils-
bergen är gudomligt vackert. Här möter ett slättland-
skap den norrländska skogsnaturen. Här finns gammal
kulturbygd. Här finns några av Sveriges bästa
längdskidspår. Här finns promenadvägar, bärmarker,
svampmarker, utsiktsplatser och sjöar. På helgerna
kryllar vissa områden i Kilsbergen av folk. Många
människor bor i närheten av bergen.
Riksdagen tog beslutet om ett skjutfält i Villings-
berg för över 50 år sedan. Då var det brinnande krig i
Europa. Ändå fattade man beslutet med minsta möjli-
ga majoritet. Redan då insåg man hur värdefullt Kils-
bergenområdet var.
Hittills har Villingsberg varit ett av många svens-
ka skjutfält. Nu vill försvaret koncentrera skjutfälts-
verksamheten till vissa fält. Ett av dem är Villings-
berg. Samtidigt mekaniseras förbanden. Intensiteten
och störningarna ökar.
I det korta perspektivet blir det kanske små för-
ändringar. I det långa perspektivet kan Villingsberg
äventyra det rörliga friluftslivet i Kilsbergen. De
beslut vi fattar i dag kommer att styra skjutfältsverk-
samheten ett halvt sekel framöver.
De planer Försvarsmakten presenterar riskerar att
äventyra Kilsbergen som rekreationsområde. Jag
utesluter inte, herr minister, att miljöprövningen kan
leda till att verksamheten begränsas radikalt. Men det
krävs också ett omtänkande av Försvarsmakten. I
stället för maximalt utnyttjande av Villingsberg borde
det vara självklart att man strävar efter att minimera
användningen av fält som så tydligt kommer i konflikt
med allmänna intressen.
Jag tycker att det försvarsministern säger om att
inverkan på det rörliga friluftslivet måste vägas in är
mycket viktigt. Det stämmer också med det för-
svarsutskottet sagt. Jag hoppas att omtanken också
gäller de närboende, som är rejält oroade av de planer
som presenterats.
Kanske är det ekonomiskt och rationellt ur ett en-
sidigt försvarsperspektiv att satsa på Kilsbergen.
Kilsbergen ligger i Sveriges befolkningsmitt. Det är
lätt för olika förband att nå de blå bergen. Men så
enkel och ensidig är inte verkligheten. Kilsbergen är
samtidigt den vildmark som flest svenskar har närmast
till. Mot en ökad användning av Villingsberg står
användningen av fält som det i Älvdalen, som inte står
i samma konflikt med andra viktiga samhällsintressen.
I Örebro län finns det respekt för en begränsad
användning av Villingsberg för Kristinehamns behov.
Det finns självklart också en stark förståelse för fältets
betydelse som skyddsområde för Bofors. Vi har lärt
oss att leva med skjutfältet. Vi förstår också att fältet
kan behöva användas mer intensivt i en anpassningssi-
tuation. Men då måste det finnas en insikt hos För-
svarsmakten att det är en olycklig placering och att
användning av fältet måste minimeras inte maximeras.
Om man inte kommer överens om Kilsbergens ut-
veckling blir skjutfältsfrågan till slut en politisk fråga.
Jag har respekt för att försvarsministern inte här och
nu kan gå in och intervenera i Försvarsmaktens
handläggning av ärendet. Men det måste finnas en
politisk beredskap att fatta beslut om de blir nödvän-
diga. Det är regeringen och vi folkvalda som ytterst
har ansvaret både för de investeringar som krävs i
området och för de eventuella beslut om ärendet
överklagas.
Det är, försvarsministern, inget som är farligare
för politiken än om människor känner sig maktlösa i
en process som är på väg att leda väldigt fel.