Herr talman! Jag skall som utskottsmajoritetens
talesman bemöta två av reservationerna i detta betän-
kande.
Folkpartiet yrkar att riksdagen beslutar om "ett
generellt direktiv till samtliga statliga utredningar om
att de förslag som läggs fram skall leda till ökad makt
för de enskilda människorna - som individer och inte
bara som medlemmar av ett kollektiv". Vardagsaspek-
ten är över huvud taget inte nämnd i reservationen.
Jag har tolkat det som om reservanterna har velat se
maktfrågan för människorna ur ett något vidare per-
spektiv. Själva upplägget låter i mina öron som en
stelnad slogan ur Folkpartiets valhandbok. Modera-
terna är naturligtvis inte sena att ansluta sig. Verklig-
heten i sig gör ett så generellt direktiv omöjligt och
ologiskt.
En del utredningar går ut på att inskränka enskilda
människors makt i den mån den skadar de själva,
samhället och andra. Historiskt sett och alltjämt har
den företeelsen att människor sluter sig samman i
kollektiv, exempelvis fackföreningar, varit av allra
största betydelse. Genom att gå samman förbättrar
man sin arbetssituation och sina livsvillkor, men kol-
lektivet som sådant ingår det i borgerlig retorik att
misstänkliggöra. Att öka enskildas makt även i varda-
gen, att stärka medborgarnas inflytande är en fråga
om hur demokratin skall vitaliseras. Då måste man gå
djupare in på frågan än vad som görs i den ganska
kortfattade reservationen och också djupare än Birgit
Friggebo i sitt anförande. Hon talar hela tiden om att
det är viktigt att öka den enskildes makt i vardagen
och om den inlärda hjälplösheten, men hon nämner
inte med ett ord hur man aktivt skall gå till väga för
att få bort människor från det hon kallar den inlärda
hjälplösheten.
Jag tror faktiskt inte att det är så illa som Birgit
Friggebo har gjort gällande, utan människor är både
intresserade av och kunniga i politiska frågor. Men
detta till trots har de vänt ryggen till de politiska par-
tierna, som förlorar medlemmar. Partierna, och här är
nog alla lika, har stelnat i gamla former och upplevs
som tråkiga. Traditionell partipolitik är svår, den är
för teknisk och den engagerar för litet. Många kom-
munpolitiker arbetar dessutom i motvind därför att
några få skor sig på väljarnas bekostnad och är kor-
rupta. De två rättegångar som nu inletts visar på förfä-
rande fel i systemet.
Det gamla Folkrörelsesverige har spelat en utom-
ordentlig roll för att utbilda, bilda och engagera män-
niskor, men även folkrörelserna är i otakt med tiden.
Min egen åsikt är att samhällsdebatten och även
kulturlivet har banaliserats och förytligats. Medieföre-
tagen är framtidens guldkalvar om de producerar en
mjukvara som är tillräckligt lättsmält. Kommersialism
och krämarmentalitet är strömningar i tiden som hotar
djupare mänskliga värden.
Vi har alla ett ansvar för att vi inte fastnar i förle-
gade former för politiskt arbete och politisk debatt.
Målet skall vara att fler intresserar sig, fler engagerar
sig och att fler gör sina åsikter hörda. På så sätt blir de
delaktiga i samhällsutvecklingen och skapar åt sig
själva ett bättre liv och ett bättre vardagsliv.
I dagarna har regeringen tillsatt en stor demokra-
tiutredning om hur folkstyret skall se ut inför 2000-
talet. Jag förväntar mig att denna utredning skall våga
tänka nytt och tänka djärvt.
Två betänkanden föreligger hos regeringen, Lokal
demokrati och Delaktighet i Sveriges städer och
landsbygd. De innehåller en mängd förslag: nya poli-
tiska arenor, direktsändningar från riksdag och rege-
ring, lättillgänglig samhällsinformation på datanätet,
medborgerlig motionsrätt i fullmäktige, fler folkom-
röstningar, utveckling av lokalsamhällen, ökat boen-
deinflytande, självförvaltning, m.m. En särskild ung-
domspolitisk kommitté skall har lagt fram förslag till
hur unga människor får ökad makt på skolans och
kulturens områden. Jag förväntar mig givetvis att
detta skall leda till konkreta resultat och till konkreta
propositioner från regeringen som vi skall behandla
här i riksdagen.
Jämställdhet är en prioriterad fråga i regeringen.
Varje proposition och utredning skall ha ett jäm-
ställdhetsperspektiv, har det utlovats. Saknas detta
perspektiv skall regeringen kritiseras. Det vore då
lämpligt att ta upp just den aspekten när KU granskar
den administrativa verksamheten i Regeringskansliet.
Vänstern yrkar i sin reservation att alla riksdagsut-
skott skall beakta jämställdhetsperspektivet i sitt arbe-
te och att detta skall skrivas in i en särskild paragraf i
riksdagsordningen. Jag håller med Birgit Friggebo om
att Kenneth Kvist - även om hans hjärta är gott när
det gäller jämställdhetsarbetet - formellt sett är ute
och cyklar i denna fråga.
I regeringsformen 1 kap. 2 § står det redan att den
offentliga makten skall utövas med respekt för alla
människors lika värde. I 3 § framhålls jämställdheten
mellan könen som en viktig likställighetsgrundsats.
Denna regel riktar sig till normgivaren - dvs. till
riksdagen - och regeringsformen är överordnad riks-
dagsordningen. Riksdagen har alla möjligheter i värl-
den att se till att de beslut som fattas i denna kammare
gagnar både kvinnor och män. Jag uppskattar natur-
ligtvis att Kenneth Kvist för jämställdhetens talan,
men den här gången har han hamnat formellt fel.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i KU:s
betänkande och avslag på samtliga reservationer.