Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret.
Det inger förhoppning. Ministern säger i sitt svar att
reformen är viktig och att den har skapat nya möjlig-
heter för många svårt handikappade. I den frågan är
Folkpartiet och ministern eniga.
Riksdagen fattade ett enigt beslut om LSS. Per-
sonlig assistans blev en rättighet. De svårast funk-
tionshindrade med omfattande behov av assistans i det
mest privata - som att äta, sköta sin hygien, klä sig
och kommunicera med andra - fick rätt till en statlig
assistansersättning för att täcka kostnaden för att täcka
kostnaderna för personlig assistans. Detta var alla
överens om.
Jag vill mena att få beslut i den här salen har betytt
så mycket för enskilda människor som detta har gjort
för de ca 6 000 personer som nu har statlig assistan-
sersättning. Från att ha varit vårdobjekt har de blivit
huvudpersoner i sina egna liv, något som vi andra
tycker det är absolut självklart att vara.
Svårt handikappade barn med personlig assistent
får vara barn som andra barn. Skolan har blivit skola,
med lärare som inte tvingas att vara vårdpersonal i
stället för att undervisa. Barn har kunnat välja att gå i
sin hemskola i stället för att skjutsas långa vägar till
specialskola med vårdpersonal. Äldre barn, syskon,
har fått uppleva att få vara syskon, och föräldrar har
fått vara föräldrar och inte ständigt vara vårdare.
Vuxna mycket svårt funktionshindrade har också
setts som individer och har kunnat börja frigöra sig
från ett totalt beroende av anhöriga, eller en isolering
som förut på en institution eller ett sjukhus. Det var en
fantastisk social innovation att kunna genomföra
denna reform i riksdagen.
Den handikappade har fått något av vår självklara
valfrihet och självbestämmande i livet och kan välja
vem som skall vara assistent, när och hur assistansen
skall ges, som vi andra väljer. Valfriheten innebär
också att man kan anlita någon annan än kommunen
att vara arbetsgivare åt assistenterna, exempelvis
kooperativ.
Nu förbereder, som ministern också påpekar, en
proposition där man föreslår förändringar. Det har
förekommit olika siffror - 900 miljoner kronor, 500
miljoner kronor, och andra ministrar har i olika utta-
landen sagt att det handlar om några hundra miljoner.
Visst måste besparingar på flera hundra miljoner
kronor påverka en grupp på över 6 000 personer. Det
vore konstigt annars.
Det förtydligande regelsystem som ministern
hänvisar till i sitt interpellationssvar oroar mig. Inne-
bär det att rätten att anställa sin egen assistent för-
svinner? Blir det hårdare krav för att kvalificera sig
till assistansersättning? Blir det en sänkning av assi-
stansersättningen per timme? Blir det stopp för per-
sonlig assistent i skolan, på daghemmet eller i annan
daglig verksamhet?
Visserligen kan man, precis som ministern säger,
få sina behov av assistans tillgodosedda. Men kan
man i socialdemokraternas alternativ få den assistent
man själv väljer för att få kontinuitet i sin assis-
tenthjälp? Är det kommunerna som alltid skall be-
stämma? Är det ordning och reda, styrning och kon-
troll, som kommer att bli honnörsord i stället för val-
frihet, självständighet, integritet och värdighet?
Jag är alldeles övertygad om att ingen som inte
vill ha det eller behöver det har assistans. Solidarite-
ten med dem som har stora funktionshinder måste
också gälla i svåra ekonomiska tider. Tycker inte
också socialministern det?